Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
425
Slutanraärknin g.
Alla de personer, som förekomma i denna sång, hafva troligen varit
samtida med Åsarne; ty de omtalas i båda Eddorna samt hos Saxo och i sagorna
om Hervor, Thorsten Vikingsson, Dumber Syne m. fl. Häfdforskare hafva
ansett nämde urkunder äga mer eller mindre historisk grund. Att några af dessa
personer nämnas i d. a. Eddan, bevisar icke att de voro mytiska väsen; ty de
hafva förmodligen fatt detta rum, derföre att myt och historia småningom
förblandades. Jag vill här en gång för alla framlägga mina satser rörande dessa
2:ne elementer i våra urkunder; men jag framträder icke såsom försvarare af de
många vidunderligheter, som i sagorna förekomma. Jag tror, lika med våra
större häfdforskare, Suhm, Lagerbring, Schönning m. fl., att en sägn kan hafva
historisk grund i många delar, oaktadt dess fabulösa omhöljning. Jag tror i
synnerhet, att de slägtledningar och händelser, som angå den första Asaperioden,
och som utgöra första dragen eller blott de första punkterna uti mången saga,
icke böra anses osanna, ehuru liten trovärdighet sagan sjelf för öfrigt må synas
hafva; ty de voro förmodligen heliga sägner, hvilka inför den allmänna folktron
icke kunde förvrängas, och som i få ord förvarat minnet af den förgudade ättens
första afkomlingar. I alla läror har det ansetts som ett helgerån, om deras
bekännare pådiktat dem betydningslösa namn, eller handlingar. Först då, när
dessa läror fallit i vanhelgd, hafva historiska tillsatser förstört det religiösa
grundämnet, och den historiska trovärdigheten sjelf blifvit vacklande.
Sagoskrif-vare kunde väl ljuga för sin egen tid, men icke ljuga om en helig forntid. Våra
förfäders, och ännu i denna dag Isländarnes samvetsgrannhet om sina ättartal,
synes bekräfta detta. Med ett ord: de vidunderligaste bragder, troll- och
spök-sägner kunde hopdiktas om den nya sagans hjelte, men de urgamla slägtminnen
kunde icke vanställas; ty de voro ännu heliga för Nordborna, långt efter
kristendomens antagande.
Jag tror äfven, att lösryckta stycken, som föga tyckas höra till sjelfva
berättelsen i sagan, hafva ofta större vigt, än man i allmänhet tillerkänt dem; ty
de beteckna antingen, att någon del af sagan gått förlorad, eller också, att
berättaren velat i sitt arbete förvara delar af folktraditionen, för hvilka han icke
funnit passande rum i sin uppställning. Dylika inflickningar äro vanligtvis så
enkelt framställda, att sagoförfattareii sjelf knappast tyckes lägga vigt på dem,
och derföre bör man mindre kunna betvifla, att de tillhöra en verklig ursägn.
Sådana äro bland andra de yttranden, som i sagorna flnnas om den äldre kung
Höfund, om Thors frieri, om Siges mordgerning o. s. v. De i sagorna
förekommande gudahandlingar, gåtor, m. m. äro alltid konseqventa med fädernas
mytlära, och böra således anses som fragmentariska urkunder.
Likaledes tror jag, att, då två eller flera sagor sammanträffa, i tid och namn,
kunna äfven de händelser, som af hvarje beiättare särskildt framställas, bestyrka
hvarandra, oaktadt deras ämnen äro olika. Och då den muntliga traditionen
icke tillät några vidlyftigare slägtuppräkningar, så har hvarje berättare endast
kunnat omtala sådana forntida personer, som stodo i närmaste förhållande till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
