Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
427
FEMTE SÅNGEN.
Än strömmade blodet, än rasade striden,
fast dagen var nära till ända förliden;
men Herpiod i sinnet nu talade så:
»Till Odén och Magierna måste jag gå;
»de rädde min ättling!» När detta han sade,
på Lättfote hastigt han gullbetsel lade,
och ilade bort öfver örnvägen blå.
Snart, under sin luftiga resa, han mötte
den härliga Dag, som på springaren trötte
for utföre lufthedens vestliga brink.
När Hermod det märkte, han uti en blink
betänkte sig, talande så till sin frände:
»Hell Nornan, som här mig till mötes dig sände!
»Hell dig, om du hör mina bedjande ord!
»Dig kan jag min önskan förtro och min oro;
»ty Halfgudar fränder med Gudarne voro.
»Dag, skynda dig bort från den heliga jord!
»Bed Natten, din mörklagda moder, ej dröja
»så sent på sin vallmokringdoftade bädd;
»men icke hon komme i stjernmantel klädd!
»Omkring sig hon kaste siir diinmtga slöja,
»och söfve all jorden! Hon okunnig är
»om Jättarnes strid emot Åsarnes här.
»Var tyst! Hennes lynne och härkomst du känner:
»hon Valhall föraktar, hon hatar dess vänner;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
