Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
295
De gingo till högalofts sälen,
der allt var sä ljust som i vårklädda dalen.
Mäng gullröda kittlar, mot sprakande bloss,
mänd skina som sköldtak i glada Valhalla.
Den vänliga Amu säg tårögd, men gladt
åt Ogn, hvilken blek vid sin Hergrimer satt.
Och glädjen steg högt ibland männerna alla,
som vårfloden växer. Snart Hergrimer blef
bespejad om färden; och allt han beskref
så höfviskt. Och Arngrimer ftese, med blicken
ungdomeligt varm, tycktes suga hvart ord
ur Hergrimers mund; och han slog i det bord
och ropade: "Moder och Maka 1 Nu dricken
*min enföddes skäl! Må en droppe också,
"du Ogn, i din förstföddes bägare slå!
"Sin faders bragd han en gång skall fullborda!
"När morgonen randas, då låtom oss orda
9om öfriga ämnen; nu hvila de må!"
Försökte än Ogn att ej yppa sin smärta.
Men se, då om qvälln, till sin Hergrimers hjerta
hon sjönk, sade han: "Hvarför skälfver ditt bröst
"som stormande våg? Kan ej det ge dig tröst,
"att Hergrimer kommit? Du ifrigt mig frågar
"hvar Åsarne äro? En hemlighet
"du har, som för Hergrim du yppa ej vågar;
"och du hvarje Hergrimers tanke dock vet!"
Då snyftade Ogn. Så bittert hon gret,
trötts Hergrimers kyss. Fastän solstråle brinner
på källan, han djupet ej uppvärma hinner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
