Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348
och tärnan de hirdmän til) dagvarden kallat.
gick Glöd till den uppslagna jungfrubur,
snart märkande sveket. Som stridsmannens lur,
så ljöd hennes stämma till sofvande maken:
»Befall dessa halfvakne, rusige män,
»oss hämta de flyende döttrar igen.
»Befall dem att lossa den vingade draken!»
Och Haloge, vaknad vid makans rop,
lät kalla de rusige svenner ihop
Men fåfängt! De Vifel och Veset ej hunno;
en dimma gått opp, uti den de försvunno.
Förstummad stod Haloge, skälfvande Glöd;
han som åskmolnet mörk, hon som blixten så röd.
Försökte nu AsiaOden att lindra
de lidandes qval, det försökte ock Hler,
samt Höfund och Gevär. Och slutligen, när
en tår ifrän Haloges ögon sågs tindra,
blef hjertat mer lätt. Efter regn lika så
sig lägger en storm. Och likså, inom sunden,
kan bränningen fortgå, fast vattnet i grunden
är stilla. Men båda nu rasa ändå
i hjertat af vredsinta Glöd: hon ej orkar
bestyra om gillet; hon har ej en tår.
Hon tynar som alen, då floden förtorkar..
Nu Blotmannen Thorre och sönerna två
hon kallar. Med heliga stafven de gå.
kring skidgården höga, vid jungfruburen.
Förbannelsens kretsar de öfver den slå,
och qväda, med stämma af mumlande tjuren:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
