Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
320
si tyst hon der satt, hela dagen och natten.
Helt skygg blef en hvar för den graflika hamn;
man skalf, då det hviskades öndurdys namn.
Men liksom när stormen, från bergskogens toppar,
far ned och far opp öfver höjd, öfver dal,
och susande vingen i böljorna doppar,
och väcker ur djupet den slumrande hval;
så väldigt ett buller från borggården hördes.
Förfärade qvinnor, med ungtärnor små,
i gästfyllda salen sig störtade då,
der allmänt den heliga gästfriden stördes.
Blott vredsinta Glöd satt helt lugn i sin håg,
och ofta åt dörren hon forskande såg,
Då ropade flere af gästernas skara:
»Säg, dörravakt, säg hvad på färde nu är?»
Strax svarade denne: »En Jotunahär
»beväpnad, jag ser omkring borggården fara.»
Förfärade qvinnorna blekna dervid;
men Haloge spjutet i golfvet månd stöta,
och stamma de orden: »Ho störer vår frid?
»Jag sjelf vill de dristige våldsgäster möta.»
Upp kastades dörrn. »Du behöfver ej det,»
så utbröt en stämma, förfärligt den let.
»Vi sjelfve dig söka» — Och in der nu trädde
en Bergrese. Hånfulle Harbard det var.
På spe uti handen en fridsstaf han bar,
och fridsame värden han sålunda hädde:
»Jag vet du är vältalig. Men jag ej har
»nog tid, att dig höra; ty tiden är vigtig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
