Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
men Alfhild på Gudarne blicka ej tordes.
Det stormade, liksom vid Magternes strid,
det mörknade, liksom vid Ragnaroks tid,
då Fenrer den guliklädda solen har slukat.
Ren Måne och stjernor, för Molnjätten hukat
Då kom der ett bud ifrån lungsinte Alf:
»Vänd hem till din fader! Ren stormilen släcker
»hvart endaste gulljus på himmelens hvalf.»
Dock svarade Alfhild: »Det mig ej förskräcker;
»ty hamnen af Ogn med sin sköld mig betäcker.»
Och åter hon suckade: »Valhall! Du skall
»ej straffa den tår, som åt vännen jag gifver;
»den beder ej varmt, som för vänner är kall.»
Så guldlockig Alfhild, med oskuldens ifver,
nu bad. Hon befallde sen tärnorna små,
i lunden de heliga blotbollar hämta.
En fackla de fäste vid altaret då.
Mot stormilen lågorna halfqväfda flämta.
Nu guldlockig Alfhild, vid altarets rand,
mot himmelen lyfter sin bedjande hand.
Då griper ett vidunder henne om midjan;
förskräckt hon sig vrider. På vidöpen strand
så skälfver för nordan den kraftlösa vidjan.
Förgäfves hon ropar, förgäfves hon ber;
ej någon det hör, och ej någon det ser!
At henne det rysliga vidunder smilar,
och bort med sitt byte till skogen det ilar.
När tärnorna kommo till altaret sen,
de sade: »Se, Öfverprestinnan allen
»gått hem!» Och ej vidare detta dem rörde»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
