Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
»lille Vindalf drager den.
»Skräm ej honom! Sina vingar
»rör han då stormigt.»
Nu tystnade Alfhild. En dödskyla for
i AsaThors bröst! Han i dörrklyftan fattar;
men denna ej rockas. Han fåfängt sig mattar.
Han högg i den klyftan, som Ljungaren Thor
i flinthårda Hrugner; men se, lika stor
var klyftan, fast gnistor kring AsaThor flögo
som hafsstim. Det genljöd i jättsalens hvalf;
skön Alfhild och Grim bakom stenpelarn smögo.
Då ropte en röst, så att berget skalf;
den kom just derinifrån. Stolt hörs den fråga:
»Hvem är som oss stör, och som hit sig törs våga?
»Den väldige Starkodd har gått öfver sjö,
»att plundra besegrade Hergrimers ö.
»Med bång man till Bergskungens salar ej nalkas;
»hans vaktande fostermor lärde ej skalkas.»
Nu mörknade vestern, och snart blef det natt.
Allena och tankfull AsaThor satt,
derutanför hällen, att ingången vakta.
Beskådande stjernhärens hvimlande tåg,
han tyckte att hamnen af Ogn han såg;
och bilden af Alfhild. Han vill den’betrakta;
då hörs hennes suck och ung Grimers skrik.
Strax AsaThor reste sig, Ljungaren lik,
han slog på den stenhäll; han slog icke sakta.
Och rytande Gygjan ur stenhvalfvet hörs
då frSga af hvem hennes hvila störs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
