Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
»Se, derföre hugge han ensam och först!»
Förbittrad hof Uller sitt svärd och sin stämma;
men AsiaOden hörs oljudet hämma:
»Frid, Diar! Vi gäldat och gälda än dyrt
»för Sige, hvars svärd endast lidelse styrt.
»Mer dyr blir dock strid mellan Åsarne sjelfva.
»Eho, som det syskonapar ännu vill
»beskydda, sin sköld nedåt jorden må hvälfva;
»men höje sitt svärd den, som nekar dertill!»
Der hvälfdes de sköldar; och Uller han lyfte
allena sitt svärd, och han skakade det,
så väldigt, att liksom en fjällstorm det let.
Men ensam han stod, och hans hämdfulla syfte
förfelade. Vildsint från Tinget han for,
och hämd emot syskonaparet han svor.
Till AsaNjord lemnades fästringen åter.
För älskande Syr och AsiaFrej
den sken, lik en solring, förrn himmelen gråter.
På brudbänk de lycklige sutto; men ej
de anade stormar, som uppväckas skulle.
Och sjelfva den svärmande Hejdi hon spratt
af glädje; fast ögonen glänste helt matt,
likt dimhöljda stjernor på Friggas rulle.
Men Asiaöfverdrott suckade än,
som ensam ek på en stormbebodd kulle.
Han väntade, månad och månad igen!
Omsider kom Vidar den tyste tillbaka
från Asgård. Då sade hans trängtande far:
»Din färd, liksom snigelns, långsam mig var!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
