Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
Snart vinterhvilade Åsarnes snäckor
på land, under höghvälfda nösten. Och snart6)
en småstad af jordhus, i flerdubbla sträckor,
vid Assene uppstod; och framsläpad vardt,
från löfskog och ängar, mång saftdiger börda,
åt älskade husdjur, från Asahem förda,
som ställdes i visligen bonade skjul.
Snart marken var mörkbrun, och bokskogen gul,
och böljorna hvitnade. Nära för handen
sågs vintren. — Men ännu förgäfves, på stranden,
enhvar efter Åsarnes Öfverdrott såg,
som länge i okända öden måst sväfva,
med qvinnor och mör, på den östliga våg.
Då började sönernas hjertan att bäfva.
Men Skjold uti stjernornas sällskap gick,
och hvälfde längs stormiga böljan sin blick.
Han tyckte sig se, hur på redlösa vraket
stod Gefion, och huru, i Hafsgudens sal
hon föll, genom gungande, mörkblåa taket,
och ensam han utbrast, med innerligt qval:
»O, kunde jag simma som verldslifvets hval,
»och upphämta henne! O, hade jag vingar
»af klippomas tfrn, som kring hafvet sig svingar,
»hur skulle jag ila, hur skulle jag lyss,
»om Skjold hon nämner för retade vågen,
»om Måne hon beder, på stffverbågen,
»mig föra sin sista, brinnande kyss!
»Förföriska hopp, som ej nånsin uppfylldes ...!»
Den sörjande Ungdrotten suckade så.
Ej stormen, blott stjernorna lyddes derpå.
C) Nösten: vinterskjul för fartyg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
