Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27
Han ropar på sönerna, hvar efter annan:
»Hit, Ungjättar! Vördnadsfullt hyllen er mor!
»På ängen, med silfrade stjernor i pannan,
»och gullprydda horn, fyra dragare gå;
»fort spännen för höghjulad karm två och två,
»och följen er mor!» — Honom sönerna lydde,
och Gefion så Jistigen, bort med dem flydde.
Till Nordherrskam Gylfe de snart hunno fram.
Han satt der, lik Odén i höga Yalhalla,
-af folkskaran omhvärfd, och när han förnam
de Östmänners antåg, beslöt han dem alla
igenom sin härold till Nordfjällen kalla.
Och Gefion hon sjöng nu för Gylfe en sång,
som Åsarnes stamfar de invigda lärde.
Så stark som en vårflod var tonernas gång.
Då tjusades Nordherrskarn. Gefion begärde
«n sångarelön, och af Gylfe hon fick
ett fyrdubbelt plogland; fast ringa till värde,
dock tacksam och glad hon från gifvaren gick.
Sin bön och sitt hjerta till Freja hon lyfte:
»Du Magt, som bevakat min vådliga stig!
»>Det land, jag nu fått, för min Skjold och för mig
»är nog, om du värdigas hylla mitt syfte.
»När midnatt sin slöja kring jordringen lagt,
»sänk rred på min trottsande jättevakt,
»som ämnar med Åsarnes blod sig befrynda,
»sänk dvalan och sömnen, att bort jag må skynda
»till Skjold, som nu väntar sin töfvande brud!»
Så bad hon. Men Loke, den fjettrade Gud;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
