Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
477
»att Skjold mot sin älskade trogen var,
»att evigl af Nornan från Asar han fjärmas.
»Hör, menedbestraflfande Var! Jag nu svär,
»att Åsarnes lottbroder mer jag ej är.
»Farväl! Farväl!» Så han utbrast, och mången
förfärades öfver hans tal och hans ed.
Han gaf dem ett handslag, för sista gången,
beslutsamt och raskt, fast hans innersta led.
Nu skulle de vänner, för evigt, sig skilja,
nu Skjold tycktes äga, i hela vår verld,
blott tvenne förtrogna: sitt mod och sitt svärd.
Men ogenomskådlig är Nornornas vilja.
Se, just som han skulle begynna sitt tåg,
han greps, af en snöhand, i seniga armen.
Han vände sig om, och — sin Gefion han såg!
Hon, tryckande honom till svanhvita barmen,
med mun emot mun, utaf lågor förtärd,
berättar sin äfventyrliga färd:
hur Gylfe åt Åsarne ämnat sitt rike,
hur sjelf hon en fristad af Nordherrskarn fick;
men allt hennes hopp vid ett jordskalf förgick.
»Din kärlek mig gör till de Eviges like,»
så ropade Drotten. — »Se, vänner jag jjar.
»Mitt svärd är min spira: med det skall jag stifta
»ett rike så skönt. Vid den mägtiga Var
»jag svurit, att aldrig ett arf mera skifta
»med Åsarnes Drottar. O, kom! Låt oss fly
»för afundens eldblick, som himmelens sky
»långt fjärran från brännande solögat tågar!
»Blott kärlek och frihet oss följa må!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
