Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
510
På Valgudens skuldra han satt nu, så svart
som natt, på en sida af månbeglänst kulle.
Strax Munin pä motsatta skuldran sig smög,
lik varnande hamn på en ättfaders hög.
Försagd är nu Freja; men fattar sig dristigt.
Med Odén, som än ej de tidningar hört,
dem Hugin och Munin från jordringen fört.
hon samtalar, smygande vinbägarn, listigt
och fort, bakom mägtige Valfaders rygg.
At Hugin och Munin hon smekfullt den räckte.
Den förre på Vanadis blickade skygg,
och glansnäbbet varsamt mot bägaren sträckte;
den andra flög strax på dess perisatta rand.
Nu drucko de båda. — Berusade flögo
de slutligen ned på förförerskans hand.
Snart djerft sig på strålande Brysing de smögo,
snart nedspillda droppar från snöbarmen sögo.
Den smekande Freja dem rusar allt mer.
tills vingar och hufvuden sloka hon ser.
Omsider på snöhvita barmen de somna.
Gudinnan, att sveket med segren fullkomna,
gaf Lofn en förstulen, men bjudande blick;
och tyst kom hon fram, och det budet hon fick:
»De sofvande små, med näbb under vinge,
»helt varsamt du in i mitt lönnrum nu bringe!»
Så sagdt och så gjordt. — Åter löje och glam
föröktes, tills rodnan i östern gick fram.
Betagen af Vanadis fägring och snille,
ej anande hur honom gäcka hon ville,
for Odén med Frigga till Fensal hem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
