Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
541
der kärlekens allkraft förenade dem
Den mägtige sent, ifrån ljuftvärmda bädden,
steg opp; men så dufven till Valhall han kom.
Likt vintersolen, som blickar på brädden
af fjällen, och hastigt sen vänder sig om,
och blott som en eldflod sig skönja låter;
så vände hans innersta väsende åter
till Freja. Och när han sin Hugin ej såg,
han sig uppå Hlidskjalf ej mer ville sätta.
Och när han sin Munin ej hörde, hans håg
försvann, att få höra Saga berätta,
vid gullbägarn, tidningar dag efter d;ig.
Så Valfader satt nu i Gudarnas lag,
försänkt uti gullåldrens sorglösa hvila,
då solår som ögonblick fram tycktes ila.
Förflögo så dagar och veckor. Till slut
den mägtige Valguden ropade ut:
»Se, Hugin mig tyckes han kommer ej åter!
»Dock mera för Munin jag frukta må,
»ej lätt sig den flyende fånga låter25)!»
De Gudars och menniskors Urfader så.
Men Frigga ej hvilar sig. Fulla hon sänder
till Tanais blomsterbesmyckade stränder,
att Vanerna reta mot Åsar, och se,
kring Asgård det gamla ren stridsluren ljuder!
Och Freja ej hvilar sig. Snottra hon bjuder,
med svartsjuka uppegga Vile och Ve,
som Asgård bevaka. Nu splitet der vakar.
Den snillrike Hother hon eggar också
35) Detta uttryck af den mytiske Odén tillägges honom i Griinners sång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
