Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53*
»Kom, son!» —- Och ur hvimlet sin Beldegg han förde.
Men Freja, som mångsluge talaren hörde,
och ej ville röjas, i lifrockens fåll
drog segraren Hother åt motsatta håll.
Der nederlagsspridande framåt han trädde,
och drakar och vågor i blodskimmer klädde.
Fram Haloge gick, som en rofgirig björn:
han sökte vid midskepp, vid bakstam och föra,
den hugfulle Vifel och Veset, de båda,
som bortfört hans döttrar. — Ren Haloge var
för dem, som en hotande eldsol att skåda;
ej ville de strida mot makarnas far.
De fly in i hvimlet; men mängden ej döljer
de högväxta hjeltar; så mastgranen, opp
ur löfskogen, reser sin skyburna topp.
Den retade Haloge än dem förföljer,
likt stormen. Mot Veset nu rigtas hans spjut.
Sig denne försvarar, och baklänges viker
allt längre och längre; men foten till slut
på hala och blodiga relingen sviker.
Se! Nu öfver bord, lik en nedhuggen mast,
han baklänges faller, han griper sig fast
i fören af närmaste, vidbundna drake.
När Vifel det ser, Han mot Haloge går,
och klyfver hans sköld. Orörlig han står
och ropar: »Så hämnas skön Eymers make
»på dvergasmidet; men ej på ditt lif.»
Än Haloge hugger. Den hugfulle hjelte
då klyfver hans brynja och gyllene bälte,
och säger: »Vår fader och skyddare blif!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
