Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
533
»Kom! Och till försoning ditt handslag oss gif.»
Han bad så. Den stammande Haloge rördes
af blygsel, och bort han med stridshvimlet fördes.
Ren Veset sig räddat; och opp från sitt fall
han står der så hög som en susande tall.
De bröder tillsamman i stridslarmet vandra;
sä hopvuxna jernekar stödja hvarandra.
Och striden allt hetare, hetare går.
Ånyo den ljuslette Beldegg sig tränger
i hvimlet, der svärdet han segrande svänger,
sen fadren förbundit hans nyssfådda sår.
Ånyo den snillrike Hother han möter,
och svänger förgrymmad mot honom sitt svärd,
att hämnas sin skymf i den sista färd.
Men fåfängt! Som skattgräfvarn vanmägtigt stöter
sin lans uti drakarnas fjelliga rygg;
så Hother, af Vanadis gullbrynja trygg,
ej kan utaf fienden såras. Men åter
sin segrande Murning han ljunga låter.
Och Beldegg, fast aldrig vid dödsfaror skygg,
i val mellan flykting» död eller fången,
nu räddas af fadren, för andra gången:
till fridlyste Skidbladner föres han bort.
Strax Jotar och Göther och Saxare lägga —
sig närmare. Diarne sjelfva de egga
med härrop. Och desse betänka sig kort:
med skakade sköldar, med blixtrande klinga,
på Beldeggs härskepp de trottsige springa
från Skidbladner. Stridslågan tänder hvart bröst,
och icke de höra sin öfverdrotts röst. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
