Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546
till vinterlig sömn sig den fagra beredde,
och mindre af det, som pä jordringen skedde,
enhvar af de verldstidningsbringare såg.
Men häfdens Gudinna, den bragdkära Saga,
an okunnig var om Gudinnornas list.
»Hvad? Skulle min blick och mitt minne bedraga?
»Monn Valfaders hyllest de Asar nu mist?
»Förskjuter den starke då alltid den svaga?
»Hvar dag han med mig dessa gullkärl ju tömt;
»men nu har den mägtige Saga förglömt!» —
Så talande, gick hon i ensliga salar,
som likna ett löfhvalf i skuggrika dalar.
Mång skyhöga hällar der stånda omkring,
likt pelarerader, med ring inom ring
af hemliga runskrifter, öfver dem hvifta
jernbrynjade ekar, i ungdomlig färg;
fast knoppar och blad de hvart ögonblick skifta.
Helt nära dervid, mellan flinthårda berg,
gå Söckvabecks vågor. Omätligen djupa,
men, stilla och oförmärkt, framåt de stupa.
Ett evigt töcken dem höljer också,
fast ljust som den sky, hvarur Måne ses gå.
Det töcknet sig tär inom hällstängda gårdar,
och bortfräter ekarnas knoppar och blad.
Så mossas och viltras mång runerad,
fast Saga den rislat, och noga den vårdar.
Ja! Valhalls Magter ej en gång förmå,
att rädda en knopp eller punkt deruppå.
Det töcknet är evigt, och vågorna ila,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
