Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På mark och på stegar och stenar de halka.
Den ene den andre ej skönja kan,
och ofta från höjden de stjelpa hvarann.
Så stridslågan börjar dernere sig svalka.
Men striden deroppe förfärligen går.
Än Vile, fast höljd utaf vådliga sår,
stod lugn i den mannaförödande striden.
Den strålklädde Måne, om höstetiden,
än vandrar bland molnen, än öfver dem står;
så Vile den starke, den silfverbeklädde,
än fram öfver högar af fiender trädde,
än åter försvann ibland fienders mängd.
Och Ve, som var fjärran af Vanerna trängd,
allen sig försvarade. Lodjuret söker
att villa, när vägen till boet är stängd
af jägaren: tusenfallt gången det kröker
igenom en hejdande snärskog, och snällt
det kufvar hvar gren, som i vägen sig ställt.
Så Ve nu försökte att tränga tillbaka
till Vile. Han mindes det löfte de gjort:
»När allt de försökt, hvad de kunnat och bort
»för Asgård, då skulle de striden försaka,
»och samfällt beskydda sin broders maka
»och stupa vid henne och lösa sin ed.»
Men Ve, utan framgång, allena nu stred.
Han mattades. Man öfver man sågs han fälla;
men andra på nytt omkring honom sig ställa.
Det går som en björnjagt, sen Måne flytt bort,
och hundarna skälla och fortsätta striden.
Men Qvaser han önskade natten förliden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
