Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
der uppstod; ty se, på de nedbrutna vallar
och vårdtorn, sig alla de orklöse ställt,
att vinka sitt afsked. Ett verop så gällt
de häfde. Ej darrande benen dem buro.
Der var mången dotter, der var mången son,
som ej ville draga så fjärran ifrån
de värnlöse gamla. Men desse besvuro
dem strax att sig lemna: »Hvad? Viljen då J
»som Latiens slafvinnor vanärade bli? —
»Och J deras örnar som segerrof följa,
»och fädernas minne med vanära hölja? —
»Nej! Dragen, med seger, till Nordfjällen bort.
»Vid grafven stå vi, och vår väg är så kort
»till frihetens land. På de uppresta svärden
»vår utvandring för oss till gudaverlden.
»Gån! — Eller vi genast oss skynda till den.
»Ej oss, blott er sjelfva beskydda J kunnen.
»Ja, lugn uti grafven oss gamla förunnen,
»och följen er Öfverdrott!» — Tärna och sven
dem famnade åter och åter igen,
och ilade bort till de tågande fränder.
Mång helsningar flögo från vinkande händer.
Sjelf AsiaOden, med molnbetäckt blick,
dock än i det folktoma Asgård gick.
Så midsommarsolen på ödsliga fjället
fördröjer. Han ville det sorgliga stället
ej se; men han tyckte att bunden han var.
Han ämnade fly; men han stannade qvar!
Omsider helt hastigt tillbaka han vände.
Men trafvarn var trög, och hans väg var lång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
