Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nej!» ropar han, »hör dock min saga! O, hör
»dess slut, förrän här vid din fot jag dör!
»Vet, Sigurlam sjelf uppå knä för dig ligger.
»Vet, Sigurlam sjelf af dig lifvet nu tigger;
»fast lifvet, för din skull, i nio år,
»han velat försaka.»
Förvånad der står
den hyfagra Hejdi. Hon ord icke finner.
Hon Sigurlams anlet fullnog sig påminner,
och kindernas rosor och gullhårets glans.
»Nej, Sigurlams like på jorden ej fanns!» —
Men Skyde den svartbruna hårlufvan tager
från hufvudet. Lösskägget mörka ban drager
från rundade kinden, och Sigurlam der
står fram, som en Gudarnes ättlägg, så fager.
Hans hy är väl icke, som fordom, så skär;
men manlighet lyfter hans lockhöljda änne.
Vid kindgropen ynglingalöjet än satt,
fast gropen i hakan ej mera var glatt;
ty lockiga skägget beskuggade henne.
Det tindrande ögat, som ungnyet sken,
och manliga stämman var ljuflig och ren.
Hos hyfagra Hejdi de välkända dragen
väckt häpnad och glädje. Hon stod der betagei
Jemt ville hon fly; men det kunde hon ej.
Förvirrad på en gång hon småler och gråter.
Ren Sigurlam grep hennes liljehand åter:
»O, säg mig min dom! Om ett ja eller nej
»jag bönfaller.» —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
