Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
711
Så tänkande, sömnlös på gullbetäckt bädd
han kastade sig; och den sjelfkära Fulla
till honom då kom, såsom Ljusalf förklädd,
och hviskade: "Hämd!’’ — Liksom åskljuden rulla
från sky och till sky, så det ordet gick fram,
att han i hvar blodsdroppe ljudet förnam,
och hjertat det svällde. Vid gyllene bältet
spänns svärdet, och ut på det luftiga fältet
han går, att få andas. — När ut han der kom,
han ej ville framåt, och ej vända om.
Af sjelfkära Fulla han obemärkt fördes
till trollhålans port, och den sangen der hördes:
»Det skola Åsarne röna,
»att Lopter sin skuld betalar:
»med gullstodens röfvade skatt
»han Öfverasynjan fick löna.
»Hos henne, i gyllene salar,
»han hvilade ljuft, denna natt.
»AsiaLoke han kallas;
»hans lycka är dock öfver allas.»
I moln, såsom blodlefrar tjocka och bruna,
steg halfmånen opp. Men hexan hon log
mot AsiaOden, som slagsvärdet drog
och sade: »Din sång med en blodig runa
»jag slutar, fördömda! — Nu famlade han
mot hålan, hvars ingång han likväl ej fann;
i natt var den höljd. Men i samma stunden,
han hörde ett hånskratt; — från Uller det kom.
I hast vände AsiaOden sig om. >
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
