Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de jaga mång brummande björnar och loar.
Det tidsfördrifvet ung Svafurlam roar,
han jagar, från morgon till sednaste qväll.
»Jag ofärd dig spår af din jägarevana»,
så talade Hejdi till honom ibland.
Och liksom i Vetterns snöhvita sand,
af strömdragen mörkare fåror sig dana,
än här och än der, och med vexlande bana,
mång strömdrag gå fram, och i samma stund,
sig andra bilda på djupare grund;
så aningar skuggade Hejdis hjerta.
Oroligt det klappade, långan tid.
Men hon för sin Sigurlam dolde sin smärta,
och länge de njöto den gyllene frid.
Men frid inom AsaOden ej bodde.
I faror och fasor han sällast sig trodde.
Omsider till svallande Dumbshaf han kom,
der rysliga vidunder fjällbon förskräcka.
Han dem ville se, och han dem ville gäcka,
»och ropte: »Stig, hafstroll! ur vågorna opp,
»hit, låt mig få se din förfärliga kropp,
»som hvalar kan lyfta och seglarens snäcka.
»Låt se om din bild så förfärlig mig syns,
»som lidandets Svartalf, då natten begyns.
»Tag Hafsormen med dig, den starke och store,
»om också det sjelfva Jormungand vore;
»ty skåda jag vill hvad förfärligast är.
»Upp! Pröfven mitt mod, förrän qval det förtär.»
Så lekte med faran och fasan hans tankar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
