Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
777
Den fagra Asynjan blef blek och blef röd;
förgäfves mång skatter hon Dvergarna böd.
Hon tänker inom sig: »Ack! MedOden brinner
»för Eymer! I tårar min fägring försvinner!
»Ett offer är jag, och mig verlden beler.
»Det smycket för evigt en älskare binder,
»det smycket mot årenas våld är ett hinder.
»Jag måste det vinna. Till offer jag ger
»min trohet, att MedOdens trohet alltmer
»må ökas.» — Det härliga smycket hon tager,
på afgjorda vilkor; och hemåt hon drager.
Men AsiaLoke, som spejade jemt,
han lyddes, en afton, på Dvergarnes skämt:
»För ringa var det, som oss Freja månd lofva;
»fast löftet hon hållit. Men stor var vår gåfva.
»Det gullet var två gånger rånadt, och sist
»vi stulit det. — Lifvet vi derföre mist
»om ägaren röjt oss––»
Gick Lopter nu åter
till MedOden: »Mera din Freja ej gråter;
»ty smycket hon löst. Det så dyrt icke var.
»Ha! Fyra kyssar blott kostat det har.» —
Förgrymmad blef MedOden: »Hårdt skall jag straffa
»din lögn, om du icke mig smycket kan skaffa.»
Då svarade Lopter helt spotskt: »Med ditt lof,
»jag tar det, och ej du behöfver mig truga.
xSom blodgirigt kräk plägar liljebarm suga,
æå jag gör mitt värf.» — I sin gullbädd nu sof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
