Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
851
»en stjerna dig gaf, och der ofvan i skyn,
»hon skiner ännu, högt öfver min bryn.»
Hon talte, och bar sen skön Rinda på stranden.
Små solstrålar kysste den flämtande anden.
Snart lif i det qvalfulla hjertat då kom.
Och åter till kungsborgen vände hon om.
Sjelf AsiaOden, sju vintrar långa,
också hade lidit; fast ingen det såg.
En fjällbädd förnötes af rullande våg.
Snart började qvalet, på nytt, honom fånga.
Han ingick till vänsälle Radbart, och lugnt
förtäljde sin afsigt att kungsborgen lemna.
Med oro han dock syntes Rinda nämna.
Den vänsälle Radbart suckade tungt,
när gästen drog bort. Såsom redlös snäcka
i storm, gick han fram öfver hedarnas sträcka.
Men trög blef hans fot, och qväft blef hans bröst;
han hörde sin Fylgjas hånfulla röst,
och tusende minnen hans hopp tycktes gäcka.
Allt vida och vidare drog han omkring,
än hit och än dit, utaa hopp eller syfte.
Än verkade föga den gudskänkta ring;
ty anden ej himmelska vingarna lyfte.
De slappa förnötes mot stoftburna ting.
Men så, i sitt qvalfulla hjerta, han sade:
»O! Att dock i öster förblifvit jag hade!
»Med ära jag fallit. Min blick var så lång
»i framtiden. Nu är min bana så trång!
»Mig åren ju kyla! Hvad lofvar då Norden
»till arfvedel? Krämpor allenast och qval,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
