Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
920
sågo jordens olika klimatiska verkningar på olika menniskostammar, på enskiltas
helsotillstånd o. s. v., och de slutade deraf till menniskans beroende af
himlakropparnas olika förhållande sinsemellan. Sålunda framstod den lilla verlden i
korrespondens med den stora, och derföre blefvo dessa himlaljus och naturkrafter
(gudar) framställde under menniskors och djurs olika skepnader; men Greklands
konstnärer borttogo dessa vanskapningar, och då främstodo dess gudar under
fulländade menniskobilder, med sina bestämda karaktersdrag, dock alltid såsom
ledare af tingens och menniskornas yttringar. När skalder nu ville uttrycka,
att den eller den hjelten, älskarn o. s. v. måste, enligt sin gifna individualitet,
nödvändigt handla så eller så, då sade de, att den eller den gudomligheten ledde
honom, skyddade eller störtade honom. Här se vi nödvändighetslagen (ödet)
tydligen verkande; men tillika så framställd, att den handlande menniskan står
fri såsom handlande, och är endast beroende af alltet; ett beroende, som svarar
mot de kristnas begrepp om Försynens skickelse, med hvilket de förena
begreppet om menniskans fria vilja; ty hennes förnuft fordrar att hon skall vara fri.
Odet, sålunda tänkt, blir, som vi förut sagt, hvarken en blind slump, eller en
predestinationsidé, utan rent af ett tröstefullt beroende af alltets gång, och då
detta allt såsom uttryck af den högste urtanken, gudomligheten, icke kan syfta
till något ondt, ty då skulle gudomligheten strida mot sig sjelf, emedan allt
ondt är en strid’mot den stora verldsordningen; så är ödet icke något bestämdt
ondt, d. v. s. en vilja, som leder till mensklighetens brott eller lidande, emot
den stora Viljan; ntan rent af en högre nödvändighetslag, syftande till det Helas
upprätthållande. Djuren, saknande det andliga företräde, som förnuftet ger
menniskan, hafva derföre icke något öde, efter detta ords högsta betydelse, således
icke heller någon historia. Och genom gudamotivet (Alltets förhållande till
menniskovarelsen) framstår klarligen det subjektivas objektivitet. Freja, Thor,
Odén o. s. v. blifva dymedelst lika betydningsfulla i ett lyriskt eller episkt
stycke, som Venus, Bachus, Apollo o. s. v. Låt vara att första begreppet om
gudar uppstått genom en blind apoteos af sällsynta individer. Då öfvertron
tillade dessa, framför andra individer, en större förmåga såsom ingripande i
universum, så blefvo de allt mer och mer objektiviserade, då tvärtom katolikens
skyddshelgon endast fingo en subjektiv öfvervigt, på grund af kristna religionens
inre anda. Häraf inskränktes en stor del af konstens yttranderätt, kanske äfven
dess tankefrihet, och dymedelst blef den episka vehikeln ansedd såsom
öfverflödig; ja, äfven som ett hedniskt joller, oaktadt medeltidens skrifter prålade med
fehistorier, trollsagor och dylika foster af en mindre hög och mindre
verlds-omfattande fantasi.
Sålunda försvann den Enhet, som gjorde forntidens hjeltedikt till en
fullkomlig verldsdrama — en Allhet, som lika omfattade det stora och det så
kallade ringa i menniskolifvet — och den episke skalden målade nu blott
nattstycken, der det ljusa blef smärtsamt ljust för det oförderfvade sinnet, och det
mörka för mörkt. Lärdom, politik och nyskapta gudomligheter, tillkomna af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
