Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han ser huru ensam qvällstjeman strålar,
och brudens skål vid det vittnet han tömmer.
Hjalmar lyssnande till hans tal,
log helt sorglöst; men hemligt sig stal
en suck ur jernklädda bröstet fram:
ingen, ingen den sucken förnam.
Snart hördes hafsörnens morgonsång:
»Nu sol går fram i sin höghvälfda sal.»
Och kämparne reste sig opp på en gång:
»Farväl, med guldhorn och tärnor!» —
Hvar fosterbror på sin drake gick,
och troget de följdes med hjerta och blick:
två herrliga brödra-stjernor!
Ett månhvarf de simma kring ö och fjärd,
förgäfves mång undrande öbo de fråga:
»Hvar gömmes Tirfings förtrollade svärd?»
Mång viking de möta under sin fard,
förgäfves; ty ingen mot dem törs våga
ett vapenskifte: han smyger sig skygg
inom mörkan skär:
»Fort! Hugfulle Hjalmar det är,
och Odd med dödens koger på rygg!»
Men stormfoglar häfde nu opp sitt skri,
och sol drog molnslöjan framför sitt öga
och vågorna tycktes som snöfjällar bli,
så hvita så höga.
Ej drakarne mer lydde åra och roder,
och vexelvis ropade fosterbroder
till fosterbror, med stämma så stark
att vind och våg stundom lupo förbi,
utåt böljande mark:
»Styr ut, friskt utåt fraggande sjön!
Det är vikingarön.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
