Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
Ingeborg.
»Fosterfar! hör tipp att spöija!
dina frågor bränna mig.
O, hvi skulle jag ej sörja?
Se, mitt första ljud ju blef
dödssång för min arma moder?
Modet bort min fader dref
uti stridens heta floder?
Kanske faller äfven han!
Ej en syster eller broder
har jag, som mig skydda kan.
Ensam som en klippebjörk,
blir jag, när din dag är all.
Jag ej ser min lyckas glitter;
ty min himmel är så mörk.
Sorgen alltid vid mig sitter,
talar till mig hård och kall;
glädjen ser på mig så bitter.
Men betänksam du ändock
vid mig står; du tviflar ock
att jag lider...»
Skalden.
»Ja ditt tal
vacklar likasom din blick;
båda röja hemligt qval.
Många år din moder sof
lugnt uti den tysta grafven;
många år din faders lof
hördes Q ärran öfver hafven;
men du gladdes. Hvarför gråter
nu ditt öga? Inom kort
du din fader famnar åter;
favisk du din tanke låter
derför jaga glädjen bort.»
Med blick som en solstråle, när den om vår
allt djupare in i jordgrunden går,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
