Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det famntaget mera förskräckte än glädde;
så djupt, så tungt efter andan hon drog.
Ingeborg.
»Min fader, min älskade fader! Jag bad
till himmelska Magterna nyss, för ditt lif.
O! lemna ej mera vår fädernestad:
hos barn och hos fränder hemma nu blif.»
Yngve.
»För mitt lif var utan sorg.
Om jag ej i härnad går,
inga skatter jag då får
till min väna Ingeborg.
Rika byten nu jag bringar:
perlesmycken, gyllne ringar,
ädla stenar, silfverkar
Södern åt dig skattat har.»
Ingeborg.
»O, fader! att dig jag får famna åter
är nog för din Ingeborg. Icke hon lärt
att skatta det prål, som är jordbärnen kärt:
Guldet åt andra jag öfverlåter;
mången kanske det ännu begråter! —
Glada Bera det skatta vet;
åt henne gif hvar dyrbarhet!»
Mörk blef stolte kung Yngves blick:
lian ämnade gå;
men ett möte han fick
i öppnade dörrn: hans söner två,
ung Jorund och liten Erik nu hasta
mot fadren, och sig kring hans hals de kasta.
Det lätta glit spritter vexelvis till:
så sprang liten Erik och åter stod still,
än sjöng han, än kom han med oskyldigt sqvaller.
Men ständigt ung Jorund tystnad befaller;
ty han intet ord vill mista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
