Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
139
af svaren; han frågar och frågar
kung Yngve om vikingafärden den sista.
Den stolte fadren med sönerna tågar
att helsa sin broder, kung Alf.
Lik midsommarns måne, när den blott är half,
så satt i högsätet, blek och dyster,
kung Alf. Han helsade Yngve: hans blick
var skygg; han brodern till mötes ej gick.
Men Bera, hans drottning, skyndade yster
att helsa sin frände: med utsträckt famn
den glada drottningen ropte hans namn.
Och allt blef så muntert. At kämpar och mür
kung Yngve dyrbara skänker gör
af härnadens byten; han gladde dem alla.
Så skimrande daggperlor falla
på ängarnas knoppar och blad.
Som ett barn så liflig och glad,
framvisade Bera hvart smycke:
det var ej i kungliga makens tycke. —
Men se deras son, ung Hugleik, såg
det dyrbara glitter med girig håg.
Ung Jorund och Erik, hans fränder,
förtäljde honom sin faders tåg
till fjärran, guldrika länder;
men icke ung Hugleik gaf akt derpå,
han qvad sig en visa allt då och då.
Och gästerna glammade alla så glade,
kung Alf allena ett ord ej sade.
Yngve, till Bera.
»Glad mina gåfvor tar du, fränka!
At den nöjde är ljuft att skänka.
Men min Ingeborg är så dyster:
ingen hemkomstgåfva det lyster
henne mer af sin fader att taga:
kall som gubben vid digtad saga,
hör hon de främlingars namn och hem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
