Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
157
Ingeborg.
»O, älskade Svafa? förlåter du mig?
Jag röner din strid; den krossar dig. —•
Men säg, hvad i drömmen om Tirfing du sade,
att det på en klippö förborgat du hade?...»
Svafa.
»O, Ingeborg! har jag de orden sagt?
Jag dig besvär vid de Eviges magt,
förtig min dröm; ty dess blixtar falla
på Bjartmar, på mig och på vänner alla! —
O, hör mig! Att jordens frid icke störa,
lät Bjartmars farfader Tirfing föra
långt bort till en hemlig klippeö,
som sköljes af Aldejasjö
Der har det legat, der ligger det än;
sjelf Bjartmar ej känner dess gömma igen.»
Ingeborg.
»Hvad ryslig käflsla mitt väsende fattar!
jag tycker mig höra en vålnad, som skrattar
åt denna dröm!» —
Svafa.
»Var tyst, var tyst!
Den vaktande tärnan, som ligger å bänk,
af hulda sömnalfer ännu kysst,
hon kunde vakna. O, hulda! betänk
din Svafas ångest: en mened hon gjort
mot fader och vänner. Ja, brottet är stort!»
Den blundande tärnan samtalet hört;
men ej den förtroliga hviskningen stört
Med låtsad oskuld, ifrån sig hon sträckte
skönrundade armar, då Svafa väckte
den listiga. ^"Mörkbruna ögat hon gned,
och öfver skön Ingeborgs krämpa qved.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
