Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162
Fjerde Sången.
Gladt klinga de harpor, högt skalla de horn
i Upsala konungahus.
Och stickblossen sprida sitt sprakande ljus
öfver vidan gård, öfver skyhöga torn.
Det drickes, det sjunges derute, derinne,
till gudarnas ära, till fädernas minne.
Der dansa de unga, der glamma de gamla;
ty julen är börjad; den alla plär samla.
Kring sköldprydda väggar i högaloftssal
stå skönklädda tärnor och småsvenner många
och dricka tvemänning, vid kärliga tal.
Och midt för hvar sida af ekbordet långa,
på högsäten sitta kung Yngve och Alf,
mot dem sitta Hjalmar och Odd. Mellan dessa
står skalden gamle med snölockig hjessa;
han qvad, och den kungssal i grundvalen skalf.
Den glada Bera steg in, och med henne
kom Ingeborg Öfverst vid konungabord
de hade sitt rum. IJj kungsmön ett ord
af skaldens qväde förnam; ty hon fick
af Hjalmar en obemärkt helsningsblick.
Då rodnade hon, och med nedsänkt änne
hon satt, med ögonen fast emot jord.
Hon bleknade åter; så rodnan förgår
ju högre solen sitt öga uppslår:
»Jag Hjalmar får höra, jag houom far se!»
hon tänkte, och åter hon rodnade.
Men så tyst som stridens son,
när hans svärd är brutet,
och af segrarns vapendån
än han väntar höra slutet;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
