Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
181
så Ingeborg sänkte sitt anlete ned,
djupt ned mot klappande barm.
Hon lät icke se hvad hjertat led:
en hand hon höll för ögonens rand,
den andra hon stödde mot fadrens arm.
Och tyst som en likfärd tåget går:
men Alf som en dödning på borggården står;
ty Bera och Jorund på hvarje sida
om Yngve, på ystra trafvare rida.
Skön Ingeborg satt mellan Hjalmar och Odd;
hon talte ej mycket; men var dock förstådd.
Och när de nu hunno till östervåg,
allt högre steg molnet i allas håg.
Ingeborg.
»Hjalmar, o Hjalmar! du hört
det bud som en sven ifrån Svafa fört:
Ren Arngrims söner dödssvärdet funnit.
Ack! jag icke sluta hunnit
den skyddsdrägt jag ämnat åt dig! —
Förlåter du mig?»
Hjalmar.
»Tirfing skall mig icke röra;
godt är mitt svärd, och min arm kan det föra.
Om än jag folie, jag vet ju ändå,
att ingen annan din kärlek skall få?»
Ingeborg.
»Haf tack för din tro! En sådan tröst
bör lugna din Ingeborgs stormande bröst.
Men ännu en utaf mina böner
du höre: O, strid blott mot Arngrims söner!
J kämpen ju endast om mig?
När dem du besegrat, då väntar jag dig.»
Hjalmar.
»Skulle Hjalmar försaka
sin segerlön,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
