Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
faller mång tår,
när svanhvita skinnet ses blöda.
Straffad af segrarens hån,
från käinpaleken han går.»
Alf.
»Inom kort, inom kort
skall hans vekhet fly,
som moln jagas bort
af det spetsiga Ny.
Inom kort, inom kort
skall hans vekhet bort.»
Kung Alf for åter ur kungssalen ut,
han hörde på afstånd ulfvarnas tjut.
Han tyckte sig höra ur klyftans natt
blott ufvars och bergråns hånliga skratt.
Till konungaborgen han vände om,
men vände tillbaka, när dit han kom.
Till ufvar och bergsrån ropade han:
»J troll mig hånen, men hämnas jag kan.
Jag skall det. An är icke Yngve borta,
Kung Alf äger mod att hans färd förkorta.»
Midnatt kom: men Alf kom icke;
då tog Yngve hornet och sade:
»Min älskade broder jag väntat hade;
en skål för hans välgång vi dricke:
Du Starkodd vare hans sköld och svärd
under min och kämparnes ledingsfard.
Skydda hans välde, försvara hans ätt,
och helighåll deras magt och rätt!
Upp konungasvenner! besvärjen alla
min önskan, om jag för svärd skulle falla.
Må gullhornet tömmas!» — Det höga hvalf
hördes festligen återskalla:
»Lefve, lefVe kung Yngve och Alf!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
