Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han såg blott natt uppå himmel och bölja;
men tyckte en fallande stjerna sig följa
och sänka mot jorden en sorglig blick.
Det var liksom ville den gästen höga
besöka en jordsons graf,
som fordom offer åt henne gaf.
Snart slöts hennes molnbeslöjade öga,
och bort hon flydde med blixtens fart,
och himmel och jord sig klädde i svart
En enda stjerna dock stod ännu qvar,
det nordens härliga ljusalf var.
Hvem känner icke den hulda igen?
Hon trohetens afbild kallas än.
Nu vindarna tego,
ej harpan de slogo;
nu böljorna drogo
en smärtsam pust,
och sagtelig stego
mot ödslig kust.
Och skalden gamle, med klappande bröst,
hof opp sin röst:
Skalden.
»Nordens stjerna! Du som ensam, dyster,
lik en tårögd enka går din stig,
sedan måne öfvergifvit dig,
och hvarenda himlasyster,
svara sköna, svara mig!
Jag har lofvat Ingeborg
spana Hjalmars öde,
om han dväljes ibland döde,
om hon blott skall lefva för sin sorg.
Nordens Ljusalf! Drottning ibland alla
fjällens stjernor, du mig hör;
kungadottrens qval dig rör.
Daggens tårar ser jag falla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
