Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264;
och din ovän falla med hast,
om den hämnande handen det för.
Sä anden; hastigt en vindfläkt for
öfver klingan; och hamnen försvann.
Men knngens häpnad var stor,
efter strid hans innersta brann.
Sid. 216, efter raden 8.
På detta ställe förekommer ett längre tillägg, som till åtskilliga delar är
oläsligt.
Sid. 237, efter raden 18.
Hugleik! minns att jag till kung
höjde dig då du var ung.
Minn8 du hur jag råd dig gaf,
att ej blifva nöjets slaf,
och att jag ifrån dig drog,
då du dessa råd belog.
Vet att jag kung Hake tjenar,
honom jag min styrka länar;
rikt han gäldat mig derför.
Nu hans bud af mig du hör.»
Sid. 237, raden 25. — Sid. 238, raden 30.
Lekmänner lupo än hit, än dit,
ringa var hjelpen, som kungen bekom;
men fram han gått, och han vände ej om.
Liksom ett mossbeklädt ättekummel
talar om fädernas visdom och kraft,
så under drabbningens mördande tummel
skalden blinde vid konungen stod,
gjöt i hans hjerta klokhet och mod.
Varsam och lugn den åldrige hörde
svallet af drabbningens brusande flod;
Konungen hörde hans varnande röst.
Snart dock stridslusten steg i hans bröst:
oklok ifver honom förförde
in mellan fiendens mördande led,
högg mången ringbeprydd kämpe ned.
Hugleik nu såg sina ättlingar unga
digna för Hake. — Den smärtade far
ropte och hof sin klnbba den tunga;
döf för skaldens varning han var,
rusade in mellan fiendeskaran;
ovana armar snart mattades ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
