Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206;
Jag redan länge irrat har
bland yrande sandmoln och töcknar.
En vis min första biktfar var,
ack! utaf en dröm han förfördes.
Han sade: »Sök det förlofvade Land;
Upp! Kunskapens helgonbild tag i din hand.»
Jag tog den. Jag gick rakt fram öfver fjällar och öcknar,
der vilddjurens skrän, der ormarnas hväsande hördes.
Jag skalf. Jag staplade och föll,
och se! mig upplyfte en tärna.
Hon gudligt blyg sitt radband höll;
Jag ryckte det bort, och — hon myste!
Jag sög hennes mund. Förrädiska hopp!
Likt tjusormar kom der en röfvaretropp.
Hvar är nu min mö? — O, kärlek! hon såsom en stjerna
hvar afton på Sultanens himmel sedan ju lyste?
Jag röt, jag ville vända om;
men gråten mitt fjät igensköljde.
En väpnare omsider kom,
hans handslag månd döfva min smärta.
Men! förrän vi hunnit vår halfva ban,
kom mot oss en rik och stolt Karavan.
Hvar är nu min Vän? — De gullsmidde köpmän han följde,
och glädjens relik jag slet från mitt blödande hjerta.
Låt opp, o stumma Väktare! m. m.
Sen längre fram emot mig kom
en strålande yngling. Vi kystes.
»Vänd från den breda vägen om!»
Så talte han, vinkande vänligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
