Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kettil, (till kämperne).
Än dallrar soln pä vesterns strömoln,
och offerstunden är ej inne.
Men midnattsmånen är det tecken,
som kallar er att sluta till
min grafhög.
Tove (dystert).
Du skall blifva åtlydd.
Kettil.
Farväl! (går ned i ätthögen; alla stå dystra. Det mörknar småningom).
Tove (ser länge och sorgsen ned genom
öppningen af högen och säger omsider).
Farväl! — O! förrän du
jag sjelf kanske i högen multnar.
(går långsamt bort med Kämparna och Svennerna).
6.
KETTIL, t graßögen, Koret ofvan på den.
KETTIL (ser sig omkring).
Hell dig/ min lugna Jarlaborg!
Dig fiender väl ej missunna,
den gamle Kettil. — Huru kylig
din boning är! De heta lustar
ej med sin eldkraft tända bloden.
Likt foglarna på Odens skuldror
när, efter långan färd kring verlden;
de komma hem att hvila sig,
så tanken är med minnet här
i stilla verksamhet. — Hur dystert
är detta ljus! Igenom gluggen
sin stråle solen smyger in.
Mitt öga kunde aldrig se
på hennes anlet; derför, Kettil!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
