Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
725
men svagt det är! — Jag häftigt längtar
att återfinna främlingen.
Birgitta (strängt).
Försakelse är ju vår pligt?
Den första stunden är af vigt;
försummas denna, — i de andra
vi snart på lastens biväg vandra.
Kathrina, frestaren oss följer,
i änglaskepnad han sig döljer;
med glädjens ros han vinkar dig
från himlamåletS törnestig. (Slår ett kors öfver henne).
Den första stunden är af vigt:
blott den kan rädda vår förmåga.
Glöm, blott ett ögonblick, din pligt,
och den skall sedan bli din plåga.
—-Min fruktan re’n förut du känner;
du får ej träffa främlingen.
Sky honom — Vet, att oskulden
har uppå jorden inga vänner.
Katharina (starkt).
Tack, moder! tack för din förmaning.
Jag känner, att mitt hjerta lugnas.
Hvart tvifvel, hvar begärelse
du, som en dimma, hviftar bort,
med den til) varning lyfta handen.
Birgitta (ömt).
Mitt barn! en vilja, ren och sann,
i frestelsernas våda kan,
blott med en suck, förjaga faran.
I blodet bär du menniskan,
i hjertat Gud. — O! bed, att Han
dig gifver kraft, att slita snaran, (bestämdt),
Se! — faran redan är förbi;
af dig mitt hjerta ej skall såras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
