Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gymnastikens allmänna grunder - 1. Menniskoorganismens lagar - 12. Lefnad och död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
459
äfven vid det vanliga insomnandet. Sömnen kallades derföre
hos de gamle dödens broder eller afbild. Personer, som med
yttersta mod gått döden till mötes på schavotten eller på
stridsfältet, hafva gifvit lika litet tecken till förnimmande af detta
moment, som enhvar annan derunder.
Ar döden ett totalt öfvergående från det subjektiva, så
måste den vara ett totalt öfvergående till objektiviteten, och
varelsen dymedelst icke kunna förnimma sig såsom varelse
(individ). Aflelsen och döden stå i detta afseende på samma
indifferenspunkt.
Således tyckes att, i döden, det dynamiska måtte vara
lika litet hufvudagent som det kemiska och mekaniska. Lifvet
och materien äro liksom återförsonade i detta sista ögonblick,
och fastän deras afsked ofta är smärtans högtid, en motsats
till aflelsen; så blir dock följden af detta afsked frid, då
tvärtom aflelsens följd blifver strid. Lifvet tyckes stundom liksom
bereda sig till denna skiljsmässa från materien; ty vanligen
förhöjes det dynamiska kort före döden, antingen genom
religiös undergifvenhet, såsom hos lungsigtige, eller geriom en
heroisk ståndaktighet, såsom hos nervsvage, annars så ytterst
retlige, eller genom en våldsam yrsel, såsom hos febersjuke.
Äfven den kroniske sjuklingen känner sig må bättre kort före
döden. Ja, de som hastigt dö af slag, hafva vanligtvis kort
förut en dynamisk öfverspänning, såsom munterhet,
lättrörlighet, vrede, o. s. v. öfvergången till denna dynamiska
lyftning är ofta motsatt den materiela förnedring, hvari den
döende under sin lefnad framstått. Den snålaste varelse utdelar
då sina förut så kära, samlade skatter. Gudsförnekaren, som
under sin lefnad trotsat både död och evighet, blifver oftast,
antingen af vek fruktan eller ren omvändelse, öfverförd till
de mest religiösa betraktelser; och den hatfulle, hvars sinne
ingenting kunnat förmildra, räcker i detta vigtiga ögonblick
en försonande hand till sin fiende. På detta sätt besannas
uttrycket att döden är lifvets seger.
Materien söker väl också ofta att arbeta sig opp genom
en känsla af hunger eller törst o. s. v. kort före döden, men
det ür blott en afskedsmåitid, som den begär. Att fullständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
