Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En folkriksdag för femtio år sedan af Hjalmar Branting
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hvad sades då på dessa möten?
Det var »chartan, hela chartan och
ingen prutning» ; och detta icke som bön,
utan som fordran, för hvilken alla
medel skulle brukas. Ingenting om
tacksamhet för usla små afbetalningar, ingen
ömklig fruktan för att, om det måste
gå till det yttersta, göra bruk af den
heliga rätten till motstånd äfven mot
tyranniet i »laglighetens» mask. På
själfva folkriksdagen förklarade O’Connor
att »om maktegarne ämnade sätta våld
mot petitionens fordringar, så måste vi
möta våld med våld». Men låt oss höra
metodistpredikanten Stephens som
folkmötestalare:
»Ni behöfva icke frukta för bajonetter och
kanoner i edra förtryckares tjänst. Ni ha i edra
händer ett mäktigare medel, och ett tio års barn
kan använda det. Tag ett par tändstickor och en
bundt tjärdränkt halm, och jag vill se hvad
regeringen med sina hundratusen soldater kan uträtta
mot detta enda vapen, om det användes med
djärfhet.» .
Eller ur en predikan i
metodistkyrkan i Staleybridge den 10 febr. 1839:
»Satan gör anspråk på England som på sin
arfvedel... Betraktar jag lordernas hus (första
kammaren), hvad finner jag? Finner jag ett spår af
gammal ridderlig anda, af tapper, manlig,
uppoffrande vilja att skydda landets institutioner, folkets
privilegier, egendomens helgd och framför allt
nationens rättigheter? Nej, jag finner en moraliskt
sjunken och fördärfvad adel, ett hus af
konstitutionella bastarder! Hvar fins den man där, från den
grånade syndare, som sitter vid statsrodret, ned till
det yngsta adelsfröet, som nyss slungades in dit,
hvar fins där den man, som lagt ett ord till skydd
för enkor och faderlösa?... Har den äldsta bland
er någonsin hört att en biskop i öfverhuset rest sig
och sagt: vi biskopar, som Jesu Kristi talsmän, som
kyrkans och folkets tjänare för Jesu skull, vi slunga
helvetets eviga fördömelse öfver eder, våra bröder
baroner och pärer, därför att I, vågen förtrampa
enkors hus, bedröfva de faderlösa, förtrycka de svaga
och hjälplösa, och skilja dem, som Gud och Kristus
förenat. .. Och hvad finnen I i underhuset (andra
kammaren)? De servilaste, mest hundaktigt
krypande, vidrigaste tallrikslickare, som Gud någonsin
låtit lefva. Hvad står i trontalet, som de nästan
enhälligt pladdrat, efter? I en tid, då den stora
massan af Englands folk tryckes af hårdare arbete
än lastdjuren och ändå icke kan stilla barnens
hunger, och trots detta ändå öfverallt är tålamod och
resignation, fnner man då i trontalet ett enda
uttryck af omsorg om folket, ett enda ord till
beklagande af dess sorgliga lott? Har en enda
medlidandets tår fallit utför den unga drottningens kind?
Nej, man har förmått henne att säga folket, att
hon med våld ämnade genomföra fattiglagen, denna
djäfvulens lag, och att om en moder gråter som
Rachel öfver sina barn, skola barnen ändå tagas
ifrån henne af polisen, dessa Herodes’ tjänare; och
att hon skulle genomföra den, äfven om tronen
skulle störta samman i den kampen (hör!) Nåväl,
jag säger dem, att om drottningens och tronens
makt skola tvinga igenom denna lag, så skall
också denna tron falla, ja, den bör och måste falla
(hör, hör!). . . Efter ett våldsamt utfall mot
»satan Marcus», en cynisk malthusian, som förordat
aflifvande af det tredje barnet i arbetarefamiljerna,
efter att vidare ha gisslat fabrikssystemet och
framhållit frihandelns otillräcklighet, slöt Stephens sin
predikan: »Öppet förklarar jag efter Guds ord, att
i samma stund det blifvit absolut ogörligt att med
ärligt arbete föda en familj, så är budet: »du skall
icke stjäla», af noll och intet värde, och det blir
folkets icke blott rätt, utan plikt, att sörja för att
icke människor gå under. Om vi icke längre kunna
lefva af våra händers arbete, så är det Guds vilja
att vi skola taga det hvar vi kunna. Och om det
kommer därhän skall jag gå främst ibland er, icke
med en dolk under rocken, utan med ett blankt
gevär på axeln (Hör! från alla kvinnorna). Ned
med denna fördömda regering! Ned med
underhuset! Ned med öfverhuset! Ja, ned med tronen,
och ned till och med med altaret! Bränn kyrkorna
— ned med all rang, alla värdigheter, alla titlar,
all makt, ända till dess den fattige, ärlige mannen
har en god existens till lön för ett godt arbete
(Hör! Hör! Amen.)»
Detta tal kostade Stephens 18
månaders tukthus, men målar förträffligt
den revolutionära andan hos de af nöd,
grymma lagar och maktlöshetskänsla till
förtviflan bragta folkmassorna — icke
minst, som man ser, hos den frireligiösa
delen; men så kan det också vara
annan ruter i engelsk frikyrklighet än hos
våra gudsnådliga pelarhelgon! Hur
tydligt man kände att det låg en social
kamp bakom den politiska, därom vittna
dessa ord, också af Stephens:
»Chartismen, mina vänner, är ingen politisk
fråga om valrätt o. dyl., chartismen är
en knif- och gaffel-fråga; chartan
betyder goda bostäder, god mat och dryck,
goda inkomster och kort arbetstid.» Det
är Lassalle’s »magfråga» ett par
årtionden före Lassalle.
Bourgeoisin rustade sig emellertid
att försvara sin rätt att ensam ha något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
