Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Själens sjelfständiga tillvaro nu och hädanefter, i ljuset af den nutida psykiska forskningen af A. F. Åkerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jorden lefvande menniska, utan att denna för
att utöfva en sådan inverkan behöfver göra
bruk af sin kroppslighet, ja utan att ens
hennes sinliga medvetande deri har någon
del, ligger det antagandet nära till hands,
att en sådan inverkan äfven vore möjlig
från väsenden, hvilka ej ega en sådan
kroppslighet som vi. Om och när sådana
meddelanden förekomma, måste de gifvetvis bero
af en på mediet utöfvad suggestion från ett
sådant väsende.
Om man än icke utan att göra sig
skyldig till en stor lättrogenhet kan utan
vidare antaga, att alla de meddelanden, som
erhållas genom automatiskt skrifvande eller
genom talande i trance härröra från
sistnämda källa, finnas dock många fall, hvilka
svårligen på annat sätt kunna förklaras.
I ett i engelska psykiska samfundets
handlingar infördt bref till mr Richard Hodgson
(sekreterare för amerikanska samfundet för
psykisk forskning) dateradt Newyork den
22 December 1891, berättar brefskrifvaren,
att han ungefär ett år förut fick skrifva
automatiskt från en afliden vän: “Det är
en sak, som jag önskar, att du kunde göra
för mig, men jag inser ej, huru du skall
kunna det, nämligen: hindra min son
(dennes namn utskrefs här fullständigt) från att
dricka!“ Mediet, som aldrig hört talas om,
att den aflidnes son var begifven på
rusdrycker, uttryckte i tanken sin förvåning
och tvifvel, men fick ytterligare skrifva:
“ja, jag är ledsen att nödgas säga det, han
dricker alldeles för mycket.“ Vidare fick
han skrifva namnet på ett hotell, der den
unge mannen i synnerhet hängaf sig åt detta
olycksbringande begär. Vid anstäld
efterforskning hade brefskrifvaren funnit att det
förhöll sig alldeles så, som han automatiskt
fått skrifva.[1]
I bref från ett fruntimmer, mrs Julia
Finney, till mr Hodgson, daterade
Rockland (Massachusetts) den 19 April, 3 och
11 Maj 1891, bekräftas en i
Religio-Philosophical Journal för den 31 Jan. s. å.
införd berättelse om ett fjugufem år förut
erhållet meddelande från hennes aflidne
broder. Denne, en begåfvad skald, som under
signatur “Cousin Benja“ utgifvit en
diktsamling, hade dött af lungsot. Djupt fästad
vid sin syster, som han var, hade han då
han kände sitt slut nalkas, sagt henne, att
han ville gifva henne ett öfvertygande
bevis på sin fortsatta tillvaro efter döden.
Han tog en liten tegelbit, gjorde derpå med
bläck två märken på ena sidan och ett på
den andra, bröt den sedan itu, gaf systern
den ena delen med uppmaning att förvara
den väl; sjelf ville han förvara den andra
delen. Derjemte gaf han henne ett
försegladt bref, som hon ej skulle öppna förr
än han sjelf efter sin död meddelat henne
dess innehåll. Kort efter hans död fick hon
genom knackningar i bordet, hvilka
aflästes genom upprepande af alfabetet, detta
meddelande: “Du skall finna den der
tegelbiten i skåpet under tomahawken[2].“ “Benja“.
På uppgifvet ställe fann hon verkligen
en tegelbit gömd längst in i ett snäckskal.
Den passade fullkomligt i hop med den af
henne förvarade andra delen af den ituslagna
tegelbiten. På framstäld fråga angående
brefvets innehåll fick hon genom
knackningar dessa ord: “Julia, handla rättskaffens
och var lycklig! Benja.“ Nu öppnade hon
brefvet, och der stod ordagrant detsamma.
Mr Hodgson har från mrs Finney
mottagit en sändning, innehållande det nämnda
brefvet från hennes bror jemte snäckan med
tegelbiten i.[3]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
