Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Själens sjelfständiga tillvaro nu och hädanefter, i ljuset af den nutida psykiska forskningen af A. F. Åkerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På mediumistisk väg erhållna
meddelanden, hvilka komma såsom budskap från en
afliden, med hvilken mottagaren varit
förenad genom ett oupplösligt band af kärlek
eller vänskap, och som bära en sådan
pregel af den aflidnes individualitet, att han
på dem ej kan misstaga sig, äro såsom
andemeddelanden betraktade de enda
egentligen öfvertygande. De budskap, som blott
innehålla allmänna förmaningar eller fromma
betraktelser, låta deremot mycket väl
förklara sig blott ur mediets dolda själslif,
utan att man behöfver taga sin tillflykt
till någon andeuppenbarelse.
Alla. mediumistiska meddelanden komma
närmast från själslifvet nedanom
dagsmedvetandets tröskel. Deras innehåll kan vara
af mångahanda slag — förut hafda men
glömda och gömda föreställningar, yttringar
af en för vårt sinliga medvetande dold
vexelverkan med naturen och menniskorna, ja
äfven med andevärlden. Ty allt detta fins
i vårt själslifs förborgade innandöme.
Men hvarför göra så mycket väsen af
dessa det dolda själslifvets krafter, hvilka
ju icke äro af något praktiskt gagn för vår
jordiska tillvaro? torde någon fråga. Härpå
svarar mr Myers vackert och djupsinnigt:
Just deras gagnlöshet för jordelifvets
ändamål visar, att de icke blifvit utvecklade
i kampen för vår jordiska existens, utan att
de fastmera måste datera sig från en
tillvaro före och bebåda en tillvaro efter detta
lif, likasom de rudimentära organen[1] hos
fjärillarven beteckna, att den leder sitt ursprung
från en flygande insekt och sjelf skall blifva
en sådan.[2]
Men är det då af ett så ofantligt
intresse för menniskan att veta, att hon är
bestämd för ett odödligt lif? Har hon icke
nog af det närvarande lifvet, om hon blott
rätt vill tillgodogöra sig det? Så fråga i
våra dagar många. Ja, man betraktar det
såsom någonting sjelfviskt att vilja hafva ett
evigt lif, att icke åtnöja sig med att
arbeta för kommande slägtens lycka och
sedan försvinna. Men all kärlek till
menniskor är individuel och kan icke fördraga
tanken på individens förintelse. Är det
egoism att önska ett evigt lif, så är det
åtminstone, en egoism, utan hvilken ingen
verklig altruism kan finnas.[3] Med rätta
betonar filosofen Immanuel Hermann Fichte, att
humaniteten såväl i sina högsta som i sina
ringaste yttringar icke har att göra med det hela
utan med den enskilde, att hennes intresse är,
att hvarje individ skall fullt ut lefva sitt eget
lif; och att religionen alls icke vet af
något blott allmänmenskligt, utan har till sitt
mål den enskildes fulländning och salighet,
och att det just ligger i hennes princip att
till och med för den djupast sjunkna
menniskas räddning uppoffra allt hvad som är
blott allmänt.[4]
Allraminst passar det sig för socialister
att betrakta den individuella odödligheten
såsom någonting likgiltigt eller värdelöst.
Ty i motsats till den samhällslära, enligt
hvilken talrika klasser kunna — hvad
krafvet på en fullt mensklig utveckling angår —
uppoffras för vissa förmenta kulturändamål,
fordrar socialismen ett samhällstillstånd, som
möjliggör alla individers fria och
harmoniska utveckling, och det är just i en sådan
utvecklings intresse som den vill upphäfva
kampen om tillvaron på det ekonomiska
området och göra producerandet af
förnödenheter för det menskliga lifvet till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
