Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagstiftningen angående oäkta barn af Anna Bugge-Wicksell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
annan riktning; lagen må hur mycket som
helst beteckna dem såsom äkta — allmänna
meningen kommer ändå att kalla dem
oäkta, och allmänna meningen är i dessa
saker alltid starkare än lagen. Det är, som
sagdt, i verkligheten endast deras arfsrätt,
som genom lagens försorg är betryggad;
lagen kan tillförsäkra dem föräldrarnes
egendom, när dessa äro döda, men ej deras
kärlek och vård, medan de ännu lefva.
Komma vi deremot till de jemväl i
lagens ögon oäkta barnen, de hvilka äro
»aflade i lönskaläge, hordom eller förbjudna
leder», så har den svenska lagstiftningen
just ingenting att rosa sig af framför andra
länders, ehuru det onekligen finnes
lagstiftningar, som äro ännu värre än vår.
Lagen säger visserligen äfven om dessa barn,
att de skola »af fader och moder njuta
nödtorftig föda och uppfostran, till dess de sig
sjelfva nära kunna.» Men i verkligheten
erbjuder den svenska lagen båda föräldrarna,
icke allenast fadern utan (hvad ej
förekommer annorstädes) äfven modern, ett
kryphål, hvarigenom de kunna undandraga sig
all omsorg om barnet. Man kan
nämligen ej lagligen tvinga ens modern att
någonsin erkänna ett oäkta barn såsom sitt, det
införes i kyrkoboken såsom »barn af okända
föräldrar,» och har det lyckats modern
eller båda föräldrarne att anbringa barnet
någonstädes, så kunna de sedan faktiskt
försvinna och öfverlåta barnet till
fosterföräldrarnes barmhertighet eller i värsta fall
till fattigvården. Om arfsrätt för dessa barn
är det naturligtvis aldrig fråga, hvarken efter
fader eller moder; dock kan modern, ifall
hon särskildt önskar det, tillförsäkra barnet
arfsrätt efter henne, derigenom att hon i
kyrkoboken låter anteckna det såsom sitt
barn; dock har lagen (eller rättare Högsta
domstolen) såvidt möjligt försvårat äfven
detta genom att dekretera, att det ej är
nog, att modern faktiskt finnes införd i
kyrkoboken, utan det skall också vara
godtgjordt att införandet har skett på hennes
särskilda föranstaltning. I andra länder är
vanligtvis modern skyldig att vidkänna sig
sitt oäkta barn, och detta står till henne
i precist samma förhållande som hennes
äkta barn, om hon eger sådana, såväl med
afseende på arfsrätt som
uppfostringsskyldighet: det är Sverige förbehållet att beröfva
de dock i alla händelser alldeles oskyldiga
barnen äfven moderns skydd och vård.
Till gengäld lägger den svenska lagen,
ifall modern sjelf vill uppfylla sina
skyldigheter gent emot barnet, ej så stora hinder
i vägen som t. ex. i Frankrike och i
Tyskland, för att äfven fadern kan tvingas att
vara med, d. v. s. att lemna hvad man
kallar uppfostringsbidrag. Ifall fadern ej
godvilligt lemnar sådant, kan barnets
moder stämma honom inför rätta för dess
utfående: visserligen åligger här
bevisbördan henne, men redan hennes blotta
påstående gäller såsom half bevisning, och
kan han ej prestera fullt motbevis eller genom
ed frånlägga sig faderskapet, så fälles han,
äfven om hon ej lyckas åstadkomma full
bevisning.
Enligt gällande preussisk lag kan ett
oäkta barn ej göra anspråk på
uppfostringsbidrag från faderns sida, ifall modern ej är
en »unbescholtenes mädchen», d. v. s. en
kvinna af förut alldeles fläckfri
lefnadsvandel — ja, denna fordran är i lagens
tolkning skärpt ända derhän, att redan den
omständigheten, att hon af sin älskare
mottagit pengar, eller gåfvor är tillräcklig att
beröfva hennes barn faderns understöd.
Det säger sig naturligtvis sjelft, att en kvinna
af verkligt dåligt rykte icke har någon
möjlighet att för sitt barn erhålla något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
