Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lagstiftningen angående oäkta barn af Anna Bugge-Wicksell - Citat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppfostringsbidrag från faderns sida; lagen
fordrar med andra ord för att sådant skall
kunna erhållas, att barnets moder skall ha
varit sin älskare fullkomligt trogen före och
under deras sammanlefnad, och detta till och
med utan att under hela tiden af honom ha
mottagit något som helst understöd eller ens
någon obetydlig gåfva. Gäller saken en man
ur de förmögnas leder och en flicka af
underklassen, så är det temligen sjelfklart, att
denna fordran så godt som aldrig blir
uppfyld, om ej af annan orsak, så helt enkelt
emedan knappast en ibland tiotusen fattiga,
unga flickor torde ega kännedom om,
hvilken ödesdiger betydelse det kan få för
hennes barn, ifall hon af dess fader
mottager någon liten penningsumma eller
någon liten grannlåt.
Någon motsvarande bestämmelse finnes
dess bättre ej i svensk lag; ja icke ens
det faktiska sakförhållande, att kvinnan vid
tiden för barnets tillkomst haft flere älskare,
kan befria en utaf dem ifrån att att bli
dömd skyldig att betala uppfostringsbidrag.
Detta bidrags storlek bestämmes för
hvarje särskildt fall af domstolen och rättar
sig vanligtvis efter mannes stånd och
förmögenhetsvilkor, dock inom en mycket trång
marginal. En vanlig arbetare torde
vanligen ådömas ett uppfostringsbidrag af 10
kr. i månaden, medan en man ur de
högre klasserna näppeligen i något fall
ådömes mera än 20 kr. för samma tid.
Idealet för en lagstiftning om oäkta barn
skulle vara det, att ett sådant icke under
någon omständighet finge bli lidande på
grund af föräldrarnes begångna fel; ty huru
strängt man än må bedöma deras
handligssätt, så är det dock oförnekligt, att barnet
ej har någon skuld deruti. Men detta
ideal är nog lika svåruppnåeligt som alla
andra ideal i denna verlden; det kan ej
tänkas uppnådt utan i förbindelse med en
fullständig omgestaltning af hela vår
lagstiftning om äktenskap och arfsrätt —
möjligtvis ej ens då. Ja, äfven emot en ur
barnens synpunkt så blygsam fordran som
den, att de skola tillförsäkras icke allenast
nödtorftigt uppehälle, utan jemväl deras
egen moders vård under deras
minderårighet: med andra ord, att fadern till ett oäkta
barn skulle förpligtas att i någon mån
underhålla jemväl dess moder, kan resas så tungt
vägande invändningar, att näppeligen någon
lagstiftare skulle gå med på att i lagen intaga
dertill syftande bestämmelser.
Smärre ändringar i lagen kunna
naturligtvis påyrkas, och måste då här i första
rummet komma krafvet på ovilkorligt
uppgifvande i barnets dopsedel eller
kyrkoskrifningsbevis af såväl modrens som fadrens
namn, på straffpåföljd för falskt
uppgifvande af ettdera eller begge. I
sammanhang härmed borde man äfven yrka på, att
barnets ställning till modren blefve den
samma som hennes möjliga äkta barns, hvilket
är fallet i de flesta àndra länder.
Dernäst borde man också kunna fordra,
att det tillförsäkrades modern nödtorftig
hjelp och underhåll under tiden närmast
före och efter förlossningen, bl. a. emedan
just hennes hjelplöshet under denna tid
är en af de verksammaste orsakerna till
barnamord. Kunde man derjemte uppnå, att
uti sjelfva lagen infördes mera detaljerade
och något frikostigare bestämmelser om
uppfostringsbidragets storlek i förhållande
till barnafaderns förmögenhetsvilkor, så vore,
såvidt jag kan finna, dermed vunnet, hvad
man under nuvarande förhållanden kan
tänka sig genomfördt. Det är icke mycket,
och det blefve nog äfven då liksom nu det
bästa för de oäkta barnen — att ej finnas till.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
