Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskapens offer. Referat af Elna Tenows föredrag den 10 oktober 1893 af A. F. Å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att iakttaga följderna deraf. Det magra
resultatet af denna onaturliga grymhet tycktes
vara, att djuret verkligen kunde framsläpa
en bedröflig tillvaro någon tid efter en
dylik operation.
Talarinnan frågade sig ned bitterhet, om
man icke gjorde klokast i att icke fråga
efter resultaten, ty antingen funnes alls
inga eller ock vore de så obetydliga, att
de verkade parodiskt.
Såsom ytterligare exempel harpå berättade
hon från senaste sommar, huru en fransk
professor låtit skära bort magen på en
liten pudel för att se, huru länge han kunde
lefva utan detta organ, men sedan icke brytt
sig om att konstatera när döden inträffade.
“Hvarför behöfde han också göra sig det
besväret — han kunde ju hvarje dag göra
om försöket!“
Äfvenså redogjorde hon för professor
Mantegazzas grymma experiment till
utrönande af huru hög grad af smärta djuren
kunna uthärda. Hon anförde yttranden
fa framstående fysiologer, hvilka rent af
uttalat, att ingen kan blifva en riktigt
duglig vivisektor, som icke med lust och glädje
går till sitt värf. Detta visar, till hvilken
oerhörd grad sysslandet med dessa
gräsligheter förhärdar den mänskliga känslan.
Vivisektioner fortfor hon, har hunnit
längst i de stora kulturländerna; men äfven
hos oss är den i stark utveckling.
»Hvad som dagligen sker derborta bakom
Karolinska institutets tjocka murar, det vill
ingen tänka på, och de invigda tvätta väl
blodet från sina händer och stänga väl de
tunga dörrarne bakom sig, då de gå ut
därifrån, så att de der inne icke skola nå oss
härute med sina suckar om försköning, sina
rop om hämd öfver menniskornas hjärtlöshet» .
Det är på hög tid, yttrade hon, att
vivisektionens ruskiga handtverk med alla dess
ohyggliga verktyg prisgifves åt
offentligheten!
Det ofta hörda påståendet, att agitation
mot det vetenskapliga djurplågeriet hos oss
skulle vara öfverflödig, emedan detta i vårt
land blott förekomme i mindre utsträckning
och vore af en oskyldigare art, är, framhöll
talarinnan, alldeles grundlöst. Upsala medicinska
fakultet har exempelvis själf uppgifvit, att
den årliga förbrukningen af försöksdjur, vid
hvarje af de medicinska lärovärken bör
beräknas till ungefär 1000 djur.
Tanklöst är talet om att vänta tills
“fackmännen“ taga initiativet till bekämpande
af det vetenskapliga djurplågeriet. Ty detta
sker aldrig. Frågan måste föras in på moralens,
humanitetens och mensklighetens områden.
Då hafva vi som lekmän lika stora eller i
själfva verket större förutsättningar att
afgifva en dom, emedan vårt omdöme icke
förvillas af partiskhet, yrkessynpunkter och
vanemoral.
Alla lefvande varelser utgöra en
sammanhängande kedja, i hvilken menniskan
visserligen är den främsta länken, men hon eger
derför ej rätt att afskära sambandet mellan sig
och den öfriga lifskedjan. Vi måste erkänna
och respektera likheten, der likhet finnes.
Och i förmågan att känna lust och smärta
äro djuren med oss likstälda; de högre
djuren kunna till och med känna smärta
af en andlig art. Hunden t. ex. bedröfvas
öfver en vredgad blick af sin husbonde.
Att plåga djuren för att utvidga sitt
vetande — dertill har menniskan ingen som
hälst rättighet. När menskligheten kommer
till insigt om denna sanning — och hon
skall komma till denna insigt — då skola
pinoredskapen vridas ur vivisektorernas
händer. Då skola de fysiologiska
laboratorierna rensas ooh deras inventarier föras
till museerna till en styggelse för kommande
slägten.
Djuret följer sin instinkt och lefver
enligt sin naturs lagar. Det blir derför i sitt
naturliga tillstånd icke sjukt. Menniskan
har deremot dödat sin instinkt. Hon hopar
det ena brottet mot naturen på det andra,
slägtled efter slägtled. Hon hemsökes
derför af en här af sjukdomar. Och så har
hon hittat på att hämnas på naturen, som
låter henne känna följderna af sitt orimliga,
förvända lefnadssätt, i det hon försöker
genom tortyr aflocka djuren naturens
hemligheter för att finna botemedel för sina
sjukdomar.
“Vi hämnas på djuren, naturens lydiga
barn derför att vi, hennes olydiga barn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
