Lucifer : Arbetarekalender/Ljusbringaren / 1894 / 56 (1891) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I ett fattigmans hem af K. A. Tengdahl

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

I ett fattigmans hem.

Af

K. A. TENGDAHL.

En dag anropade mig en partivän i telefon och
bad mig komma hem till honom. Det var
något han ville tala vid mig om.

Jag visste, att han hade det mycket illa stält, mest
i följd af fattigdom och sjuklighet hos både honom
och hustrun.

Jag kommer dit. Fyra trappor upp i yttersta
»Sibirien». Mögellukten käns redan i förstugan. En
tambur med ingenting i. Ett kök därinnanför
med så godt som ingenting häller i. Ett rum med
mycket mögellukt och litet möbler. Vid en vägg
står en säng med några trasor i, föreställande
sängkläder. I sängen en medelålders kvinna
under ett tunt täcke. Det hade måhända varit en
grann kvinna i unga dar. Ännu voro ansiktsdragen
enärgiska, men skönheten, om någon funnits, hade
flytt. Hvad dessa ögon ligga djupt! De stirra
stelt på mig, nästan som tillhörde de en vansinnig.
Sådan blir människan, när hunger och fattigdom
slagit sin stämpel på hennes ansikte. Huden sitter
stramt öfver kraniet, så att hufvudet är hvad man
kunde kalla bara skinn och ben. Öfver det hela
ett outsägligt lidande uttryck, som blott något
mildras, när hon räcker mig handen för att hälsa
och hviskar fram ett knapt hörbart god dag.
Hvilken hand! Lång, mager, tunn och
genomskinlig. Den ser hemsk ut, där den ligger och
plockar på täcket.

Jag går fram till mannen, som står vid fönstret.
Ser mig omkring.

— Det är icke mycket att se på, säger han.

Nej, verkligen inte. Kvinnokläderna, som hänga där
på väggen, äro tydligen blott de, hon går och står i,
när hon är uppe. Och de andra äro »borta».

Hvilken rad af sorger och bekymmer döljer sig
icke bakom hvarje plagg eller effekt där hos
pantlånaren, om hvilka den fattige säger att de äro
»borta»! Först knep fattigdomen icke till så värst;
man hoppades på arbete och bättre tider. Det
mindre värdefulla, några få effekter, bars bort;
men de bättre tiderna kommo icke. Och se’n
bars det bort, som var något värde i. Ty man
började bli varse, att arbetslöshetens elände icke skulle
sluta i brådrasket. Men det värdefulla tar snart slut i
ett fattigt hem. Och småsakerna, som ha ett blott
personligt värde som minnen o. d., samt sängkläderna
börja »gå till juden». Och om man börjat med ett
»väggur» eller en »klocka i bättre gul metall — 15 kr.»,
får man vanligtvis sluta med »2 persedlar — 50
öre.» Och när den resursen är slut, då är det.
slut.

Därhän hade det kommit här. Mannen var
förstörd i arbetet, så att han icke kunde göra
hvad som hälst, nästan ingenting alls. Och
hustrun hade så ondt i bröstet, klagade hon, och i
hufvudet. Det hade hon inte äljes, men det var
en direkt följd af svält. Ty nu hade de haft litet
eller nästan intet på flere dagar att stoppa i sju
munnar. Där var nämligen icke blott man och
hustru, som svulto och gräto, utan där var
också fem små barn, som begärde bröd, men icke
fingo något.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>