Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I ett fattigmans hem af K. A. Tengdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han frågade, mannen, om jag kunde göra
något för honom. Men när andra icke kunde eller
ville göra något, hvad skulle väl. jag kunna göra?
— Fattigvården?
Där hade han varit. Inte fått något. Fingo
vara glada för det de hade. Fast det inte räckte
någon hvart. Åtta kronor i månaden att ge mat
åt sju munnar!
— Välgörenheten?
— Tala inte om den! Det är ju bara ett
evinnerligt »kom igen om fjorton dagar». Och det
lefver man inte på. Medan di undersöker,
svälter vi ihjäl. Tror inte på Jesus. Får inte
hjälp.
— Vanliga visan.
Han tar fram en lunta pantsedlar. En del af
dem redan förfallna och kunna icke igenlösas
eller omsättas. Det är för öfrigt ett ganska stort
belopp sammanlagt.
— Inte sökt prästerskapet? De bruka ju ibland
ha pängar till utdelning?
— Jo, jag gick dit, för att möjligen få något
med af de par hundra kronor, som grosshandlare
V., som nyligen dog, hade testamenterat till de
fattige. Men styfrarne voro redan slut. Men det
var någon annan, som skänkt några kronor
m. anl. af sitt silfverbröllop. Det är möjligt, att vi
får några kronor med utaf dem. Han skulle
komma hit, pastorn, vid fyratiden. Jag har ju ingen
klocka, så jag vet inte, hvad tiden lider.
— Hon är litet öfver fyra.
— Dä kommer han nog snart. — — — —
Och han kom verkligen. Jag satt vid fönstret
och vänd mot den svältsjuka. Prästen satte sig
midt för henne. Mannen stod vid fönstret, där
pantsedlarne lågo utslagna som en kortlek på bordet.
Prästen var salvelsefull som alla präster, men
inte ett spår högmodig.
Hans egentliga ärende var snart öfverstökat.
De skulle få 8 kr. af de där silfverbröllopspängarna.
— Hur är det med er, hustru A.? frågade han
och tog den sjukes hand mellan sina.
— Det — det, hr pastorn, är inte bra. Bröstet
— vär - - ker. Hufvudet — bultar. Inte ätit
ordentligt på länge — länge.
— Nåja, men det skall väl bli hjälpt nu, när ni
får di där pängarna?
— Javisst, för — tillfället hjälper — — — ett
hostanfall afbryter henne i talet — — — hjälper
det nog, men — hur långt räcker det?
— Lita på gud, hustru A.! Han, som föder
fåglarne under himmelen och kläder liljorna på
marken — — — — — .
— Åh, prat — — — — .
Den sjuka reste sig i sängen. Hennes ögon
glänste med feberglans. Blicken var olycksbådande
mörk, fanatisk. Hon drog, handen ur pastorns
händer och knöt den som ett litet taggigt klot.
— Gud — ni talar om er gud. Har ni då mod
att säga, att det fins en gud, som tillåter, att den
ena människan — — — hon hade öfveransträngt
sig och fick åter ett hostanfall och en lindrig
blodspottning — — — att den ena människan
— vältrar sig i ali upptänklig lyx, medan andra
— — Hvad har väl jag försky Ilat, att jag skall
ligga här, som en stackare?
— Men gud — — —
— Tala inte om gud! — — — Håna oss inte
i vår fattigdom!
Hon sjönk utmattad ner igen på den trasiga
kudden.
Hur ofta hade jag icke önskat att se den
fattiga både mannen och kvinnan sådan!
Men aldrig förr hade jag fått se det. Hon var högtidlig
i sin sorg.
— Så, så. Ni har blifvit hårdt pröfvad, hustru A.
men låt er icke däraf förledas att gäcka gud.
Han endast pröfvar, men han säger också sitt
eget ord, att om man beder rätt — — — — .
— Tala inte därom! — — — — — — —
Hon hade åter rest sig opp. Hon knöt handen,
sträckte armen mot höjden och utbrast, så
godt bröstvärken tillät det:
— Jag har gjort det. Jag har bedt till honom.
På mina bara knän, herr pastor. Men han har
icke hört mig. Det fins ingen gud. Ty om det
funnes — — — — — .
Hon fick åter ett svårt hostanfall, och det
dröjde längre än förut, innan deras samtal åter
började.
Och då talade prästen i mildare ordalag om
den rätta trosenfalden, om huru herren icke
alltid ger oss det vi bedja om, men han ger oss det
som är oss nyttigast. — — — —
Och om en stund gick han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
