Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enkla händelser ur enkelt folks lif af Karolus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
göra lifvet så angenämt som möjligt för
Lars Johan, hvilken dock icke alltid var
lika hygglig igen, utan ofta rullade upp
sin aflöning och ofta låg ute på gillen och
danser och kom hem med sönderrifna
kläder och andra refvor, för hvilka Lina
mången gång fick böta genom att nödgas
stå skottafla for berserkens dåliga lynne.
En dag kom underrättelse till oss, att
man "tog in folk" på en annan arbetsplats,
långt bort från den där vi nu voro, och
lockade af utsikt till större förtjänster och
något nytt, beslöto en del af oss att resa
dit. Lars Johan följde också med, men
Lina fick stanna kvar.
Ett par månader skrefvo de sins emellan,
men till sist brydde Lars Johan sig icke
om att hesvara Linas bref, hvilka trots allt
kommo, med samma regelbundenhet. Han
hade skaffat sig andra fruntimmersbekanta
och ämnade tydligen anse sin gamla
förbindelse upphäfd.
Det sista brefvet han fick, innehöll att
deras gosse dött af en häftig förkylning,
den han ådragit sig en dag då modren måst
taga honom med till klappbryggan, emedan
hon icke haft någon att se efter honom
hemma. Denna underrättelse förstämde icke
Lars Johan, tvärtom, nu ansåg han sig ännu
mera fri . . .
Omkring två och ett halft år efter Lars
Johans och Linas första sammanträffande,
skedde en hemsk olycka: ett ras inträffade
i det bergschackt där Lars Johan arbetade,
en af bergsprängare dog ögonblickligen
och Lars Johan förlorade en arm och
ett ben.
Han låg länge på sjukhus och fick väl där
tid att något närmare tänka öfver åtskilligt,
åtminstone skref han till Lina och talade
om sin belägenhet. Och nu var det som
hon fick tillfälle att lägga i dagen sin
uppoffrande karaktär.
De flesta i hennes ställning, skulle
naturligtvis nu resonerat så, att hade de ej
varit goda nog förut så kunde de afvara
bekantskapen äfven nu. Men så resonerade
icke Lina. Hon kom genast resande till
den plats där vi voro, för att uppsöka Lars
Johan, och jag tror bestämdt hon var
nästan glad Öfver det som händt, midt uppe
i all bedröfvelsen, ty nu trodde hon sig få
rå om honom ensam. Och det fick hon
också. Då han kom ut från sjukhuset
flyttade de åter tillsammans, och hon började
arbeta för båda. Något som hon lär
fortsätta med ännu, efter hvad jag hört
berättas.
Naturer sådana som Linas äro icke så
sällsynta som man vid ett första antagande
kunde vara böjd att tro, och de komma
ytterst väl till pass mången gång för de
mera brutala och hänsynslösa, hvilka utan
dem skulle få afvara det sympatiska
deltagande som äfven de trots allt längta efter
och ha behof af.
De finnas hvilka med bestämdhet påstå,
att allt hvad människorna företaga har till
innersta driffjäder egoism.
Må vara! Kanhända äro de uppoffrande
naturerna så inrättade, att deras första
lefnadsbehof är att få älska någon, och
kanhända är det just de enfaldigaste bland dem
som äro mest rädda för att låta föremålen
för denna kärlek växla. Att de, om så är,
söka tillfredsställa sin starkaste drift
liksom andra söka tillfredsställa sin, blir då
ingenting annat än egoism. Men den
egoismen kan endast bli skadlig för sin egen
bärare och är nog åtskilligt att föredraga
framför deras, hvilka icke fråga efter hur
många existenser och sinnen de krossa,
endast de få tillfredsställa alla sina nycker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
