Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Enkla händelser ur enkelt folks lif af Karolus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folk mena med lefnadsbehof. Han kunde
arbeta natt och dag i vecktal, om det gälde,
och lefva på svagdricka och bröd, och han
var till och med så snål, att han inte nändes
slita skor ens, utan lufsade fram med de stora
breda fötterna nakna utefter “landgången“,
då han sköt sin jord- eller gruskärra.
Under sådana perioder var han mycket
tystlåten af sig, så att man riktigt fick
“köpa orden“ af honom om man ville
honom något. Men då han genom ett sådant
lif en tid snålat ihop några kronor, tog han
vägen till närmaste stad, eller i brist därpå
gästgifvaregård, och “handlade småsupar“
så länge han hade ett öre kvar. Då tog
han ut sin lifsnjutning.
När han sedan spelat “rent hus“ och
gick sökande efter nya medel för rusets
vidmakthållande ännu någon tid, kunde man
få honom att göra nästan hvad som hälst
för bränvin, en omständighet som spjufrar
ibland icke försummade att begagna sig af.
Så hände det en gång i X-stad, att
“Varmhjärtingen“ kom knogande gatan fram
där några unga rallare stodo vid en port.
Ett ungt fruntimmer passerade också förbi
i detsamma, och det gaf en af de unga
slynglarne en idé:
“Hör du ’Varmhjärting’“, hviskade han
hastigt, “om du går och kysser den där
flickan så får du ett kvarter bränvin.“
Och “Varmhjärtingen“ var visst icke sen.
Med långa, väldiga steg styrde han kurs
efter flickan och då han upphunnit henne,
vidrörde han med sin hand lätt hennes axel.
Hon vände förstås genast på hufvudet, för
att se hvad det var fråga om, och bums
passade “Varmhjärtingen“ på att sticka
fram sin snusiga trut mot hennes läppar.
En rungande örfil fick han för besväret
och det så att han måste stryka sig öfver
örat ett tag med sin stora labb, men han
fick ett kvarter bränvin också.
Han beskyldes för att ha låtit narra sig
till ett annat puts en gång också, om det
nu var sanning är ej så godt att veta, och
själf nekade han för det, men det skulle ha
aflupit på följande sätt:
Invid W-stad fans ett svinslakteri, på
hvars bakgård lågo en mängd svinklöfvar
och nu kom någon spjufver på den idén,
att det skulle gå bra att drifva med
stadens polis med tillhjälp af dessa klöfvar.
Mot löfte om bränvin skulle
“Varmhjärtingen“ ha åtagit sig följande:
Han stoppade alla fickor fulla med
svinklöfvar, och tog dessutom så många han
kunde bära under rocken, och gick
därefter bort till stadens vaktkontor, i hvars
förstuga han radade upp klöfvarne par om
par i dubbla rader utefter ena väggen.
Därefter knackade han på dörren till
vaktkontoret och yttrade med bedjande röst, då
man öppnade:
“En fattig vandrare kunde väl inte få
be herrarne om en liten förplägning,
eftersom herrarne ha kalas i dag.“
“Kalas! Hvad fan säger ni för slag?
Hvilken har kalas här?“
“Jo, jag bara trodde så“, sade
’Varmhjärtingen’, fortfarande med sitt ödmjuka
tonfall i rösten, “eftersom jag såg så
mycket galoscher i förstugan.“
Tablå!
Det skämtet lär ha kostat åtskilligt mer
än att kyssa flickan.
Liksom nästan alla periodsupare var
“Varmhjärtingen“ i nyktert tillstånd ytterst ödmjuk
öch medgörlig mot befälet. Han kom alltid,
när han ville börja arbeta igen, som
mannen med det skuldmedvetna samvetet, som
fick vara glad om han endast slapp afsked
och i öfrigt var beredd och ansåg sig
skyldig att mottaga hvad som hälst. Befälen
låtsade också vara mycket bistra af sig och
skrupensade upp honom af hjärtans lust, men
i själfva värket tyckte de nog inte illa om att
ha någon att tussa med och spela kaxe öfver —
människorna ha ibland sådana små svagheter.
T. o. m. en förman som var s. k. gudsbarn
yttrade en gång: “Ja nog är det
välsignat väl att arbetarne äro nyktra och
ordentliga förstås, men man vore nästan färdig att
tycka bättre om de supande ändå, ty de äro
icke så påstridiga.“
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
