Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Landsflykt af J-y Brn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var endast en tidsfråga, när han skulle få verkmästareplatsen.
Så började det hviska.s om, att han hade " en käraste. Det var den
lilla näpna Katrina, som så många af kamraterna haft ett godt öga till, men
måst uppge. allt hopp, då hennes pretentioner öfverstego allt hvad de kunde
åstadkomma. Huru tvär och på sin kant hon än var, så hade dock Rudolf
Antonsson besegrat henne. Lysningen var redan uttagen och lite hvar
väntade att bli inbjuden på bröllopet, hvarom Katrina gifvit en vink, att det
inte skulle bli ett af de vanliga. Då Rudolf hade så mycket pänningar på
sparbanken, kunde han väl bekosta bröllopsfästen på någon restaurant’ och
hon finge stöta på sina väninnor att bli brudtärnor. Men det förslaget satte
sig brudgummen så bestämdt emot, att Katrina hörde, att han var orubblig.
— Det duger inte för oss att börja pä det sättet, min lilla vän.
Brudtärnor, hvad är det annat än att apa efter öfverklassarne? Yi ska’ akta oss
för att låta sådant komma oss till last, ty jag afskyr deras öfverdådiga
lefnadssätt med alla sina löjliga öfverdriften Yi ska’ gifva godt exempel åt
de våra, förstår du, Katrina. Gifve, att jag kunde undgå både präst och
vigsel! Men efter ditt samvete sätter sig däremot, så . . .
— Men, Rudolf, du är väl inte utan ali religion häller?
— Jo, jag tillstår, att jag är det. Hvad har vår förening att
skaffa med religionen? Tror du, att vår lycka blir säkrare, därför att prästen
pratar litet öfver oss? Att vår trohet betryggas af hans så kallade
välsignelse? Ingalunda! Det där är bara konster och påhitt af kyrkan för att
slå allt under sig och hålla oss fångna i sina band.
— Men, Rudolf, utan guds välsignelse . . .
— Guds välsignelse! Katrina, kära, lilla vän, jag" har pröfvat så
mycket af lifvet, haft så mycken sorg och elände, sett så mycken förtviflan och
hjälplösa olyckor, att jag blifvit helt frigjord från ali gudsfruktan. Ty den
gud, hvars hjälp och barmhärtighet så mycket åberopas och förkunnas — hans
nåd har jag aldrig erfarit eller sett bevis på. För mig har han ej haft
något förbarmande och inte häller med någon annan.
— Rudolf, så du skrämmer mig! Tror du kanske inte, att gud ens fins till?
— Nej, inte ens det, och det gör mig inte olyckligare, ty därigenom
har jag fått lita på mig själf och inte enfaldigt vänta på herrans hjälp,
ty då hade jag allt kommit till korta. En gång trodde också jag på
en försyn och bad i min nöd till den, bad så varmt och innerligt, ett
människohjärta kan vara mäktigt af. Men jag blef aldrig bönhörd, och likväl var
jag så ung, så ung, ännu på barndomens gräns . . .
— Då bad du inte rätt, Rudolf.
— Samma svar skulle en präst ha gifvit. Det är så lätt att på
det sättet komma från saken. Bad inte rätt, säger du! Jag försäkrar dig,
Katrina, att ingen har kunnat bedja innerligare, än jag, ingen haft en mera
brinnande tro och uppriktigare ånger, och ändå blef jag öfvergifven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
