Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Landsflykt af J-y Brn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Var du då så olycklig?
— Ja . . . åh nej, — Rudolf såg förvirrad ut, — inte jag mer än
andra. Det1 fins ju stunder, då vi ha behof af att bedja, om vi tro. Men
vi ska inte tala om det där längre, vi ha ju mycket gladare. saker att syssla
med. Se här, Katrina, hvad tycker du om de små bilderna jag ställt på
din byrå?
De hade träffat samman i det lilla, nyinredda hemmet, som han ordnat
och prydt så godt han förmått för att mottaga henne som sin hustru.
Skulle hon inte vara förtjust och belåten? Då vore hon bra
otacksam. Med ögon, som glänste af glädje, betraktade hon hvarje föremål. Så
prydligt i ali sin enkelhet! Hon hade inte behöft lägga hand vid något, allt
hade Rudolf förstått att ordna så väl och behändigt, ända från kökssakerna
till kammarens möblering. Till Katrinas öfverraskning fattades ingenting.
Det var dock ledsamt, att det inte blef något af med hennes tilltänkta
bröllopsståt. Men att sätta sig upp mot Rudolf kände hon sig maktlös, ehuru
hon inte. förstod honom och aldrig skulle komma att göra det. Det oaktadt
blef äktenskapet ej bland de olyckligaste, ty han var en klok äkta man och
hon beundrade honom ändå mycket och högmodades öfver hans anseende, som
mer och mer kom honom till del, icke allenast inom, utan äfven utom
kamratkretsen.
Sin bröllopsdag glömde hon dock aldrig. Den hade inte efter hennes
åsigter lemnat något gladt intryck efter sig. Ocli de åsigterna kunde hon,
beklagligt nog för Rudolf, aldrig frigöra sig från. De gamla, nedärfda
begreppen, understödda af den andligt sjukliga folkskolebildningen, hängde segt
kvar hos henne, fastän hon dolde det så mycket som möjligt.
Hon orsakade sig själf så många bekymmer och onödigt agg öfver
Rudolfs van vördnad för kyrkans helgd.
— För din skull, Katrina, underkastar jag mig det, — hade han
sagt, då de gingo till prästen för att vigas.
Denne gudsman hade spörjt honom om åtskilligt i Katrinas närvaro.
Rudolfs ärliga svar väckte hans bestörtning. Det var ju öfver en
gudsförnekare, han skull uttala välsignelsen! Hvarför hade då denne kommit för
att vigas vid sin brud? Emedan han hade undseende med hennes enfald. Män,
som stodo högre, än han, i bildning och upplysning, gjorde ju alldeles
detsamma i sin kärleks svaghet — blef hans ursäkt.
Så hade han tryckt i vigselförrättarens hand en blank specie, som
denne med låtsad blygsamhet protesterade att mottaga, men försigtigt nog
stoppade i fickan, under yttrandet:
— Och därtill begåfvar Ni mig också!
— Bruket är ju sådant, — hade Rudlof svarat. — Och har jag ej
undandragit mig vigseln, så må jag ej häller undandraga mig detta bruk.
»Gifver käjsaren hvad käjsaren tillhörer», heter det ju . . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
